I helgen som var så var det äntligen dags för hjortjakt. Dels för egen del samt som jaktguide på vår gård. Två jägare var inbokade, var för sig. En vän samt en som jägare som jag aldrig hade mött tidigare. Alltid kul att träffa på nytt folk och verkligen det som jag tycker är spännande med själva guidningen.
Eftersom jag sedan den 11 augusti bor uppe i Forshaga som ligger i Värmlands skogar så hade jag inte hållit lika järnkoll på dovhjortarna i år. De två sista veckorna innan de fejar så utvecklas de ibland otroligt mycket. Skillnaden är oerhört tydlig dag för dag, vilket är intressant att följa. Men i år hade jag missat detta, men jag kände ändå att jag hade bra koll på vilka hjortar som lämpade sig för jakt.
Jag kom hem på fredag eftermiddagen och jakten skulle ske lördag samt söndag. Jag hade en del tid innan mörkret skulle lägga sig när jag rullade in på gården så jag bestämde mig för att det trotts allt skulle vara bäst att bege sig ut och spana in hjortarna innan solen gick ner. Så jag kastade snabbt om och tog med kameran ut en sväng. Spänning att smyga ut och faktiskt nu få se dem med fejade horn, vilken skillnad och vilken ståtlig grupp med herrar! Dovhjortar i sommarpäls är bland de vackraste vilt i mina ögon.
Dagen efter kände jag mig mer än redo. Men jag märkte direkt under morgonen att hjortarna var rätt så nervösa. Inte lätt att smyga sig in på hjortar, speciellt inte hägnade. Jag och min vän lyckades smyga och krypa oss in 200 meter ifrån den vilande och idisslande herrgänget. Där låg de ett bra tag innan de började sakta men säkert bege sig ut ifrån skuggan för att beta. Vädret var härligt med svag bris och sommarvärme, upp mot 23 grader varmt, vilket är mer än godkänt för att vara september månad. Hjortarna däremot var dagen i ära mästare på att klumpa ihop sig. Det märktes tydligt att kraftmätningen inför brunsten ännu inte hade påbörjats, då de fortfarande var väldigt vänskapliga. Timmarna gick och hjorten som vi var ute efter kändes omöjlig att nå. Hela tiden någon annan hjort framför eller bakom eller alldeles för nära inpå.
Plötsligt några timmar senare och när hjortarna vaksamt stod och spanade in oss efter att vi hade råkat röja oss. Så får jag se en brun/röd rörelse i ögonvrån i en annan del av hägnet. Jag såg direkt att det inte var varken ett dovvilt eller ett mufflonfår. Räv på sorkjakt! Räven trippa runt utan att ägna en tanke åt att det var människor mindre än 120 meter bort. Fokuset låg helt enkelt på att få tag i sork. Jag sa åt min vän “Skjut räven” samtidigt som jag lyfte skjutkäppen i rävens riktning. Min vän hade aldrig innan skjutit räv så han tvekade inte en sekund. Hans puls gick upp till max, alltid en oerhörd spänning med ett nytt vilt! Skottet gick och räven föll pladask på plats. En fullvuxen rävhane som hade börjat att få skabb, sårig kring nosen och knottriga öron. Välgärning och bra för viltvården! Sen att få med när någon skjuter ett nytt vilt för första gången, det är otroligt kul! Vilken jaktglädje!
Däremot hjortarna stod inte kvar efter skottet. Solen hade börjat att gå ner så vi höll på tills dimman låg tät. Sedan var det upp och påt igen morgonen därpå. Vi lyckades då komma åt hjorten och glädjen för både mig som guide samt min väns var oslagbar. Fint avslut på en spännande helg för honom!
Nöjd vän som begav sig hemåt sedan med ett stort leende på läpparna!
Senare på förmiddagen så var det återigen dags för jakt. Nu en hjort som var några år äldre och betydligt grövre. En hjort som jag hade hoppats mer på men som inte utvecklades som jag hade hoppats. Nu fanns det även yngre hjortar med mer potential så hans tid var ute.
Hjortens största misstag var att han som vanligt tog ledarrollen och kom ut långt före de andra hjortarna. När han skulle stanna upp och vänta in de andra som hade halkat efter så stod han perfekt, ren bredsida och fint kulfång. Jag gav klartecken för skott och det satt perfekt! Hjorten tecknade klockrent och flykten blev runt 50 meter. Härligt avslut på en fin helg!
Borntohunt - Alexandra Hellström 