Hela året har jag gått och hoppas. Igår så behövde jag inte hoppas längre. Hjorten som jag har följt ända sedan dovhjortsbrunsten 2011 är fortfarande i livet. jag kan inte beskriva den lyckan som kom över mig. Jag blev minst sagt överväldigad.
I år har brunsten börjat långsamt,jag har gått och lyssnat o spanat under veckan. Men det har varit dålig aktivitet. Brunsten i hägnet är inte ens på topp. Inte sett ett enda brunstslagsmål. De har varit betydligt lugnare än vad det brukar vara såhär års.
Jag tänkte först smyga ut direkt på morgonen igår. Men en trög start på dagen sköt upp det. Sedan kom regnet och åskan först efter lunch började det lugna ner sig och solen tittade till och med fram för ett ögonblick. Jag gick ut en sväng i hägnet och kollade läget då jag hörde tydliga bröl ifrån min favorit dovhjorts brunstplats. Jag gick in och slängde ihop kameraväskan samt kikare och tog på mig min mesh lövcamo-jacka samt camohuva.
När jag närmar mig brunstplatsen ekar brölen allt mer över skogen och jag korsar en granplantering, vilket inte alltid är det lättaste att ta sig igenom mer kameraväska. Jag lyckades fastna lite här och där men kom till slut igenom. Sedan följde jag en gammal skogsmaskinväg i kanten på ett gammalt hygge. Rätt snabbt bestämde jag mig för att det var bäst att fortsätta fram genom att krypa då. Så det var bara att offra sina torra kläder mot det alltför genomblöta gräset,dyngsur på ca 10 sekunder. Jag hinner krypa ca 50 meter då det plötsligt står en ljus stånghjort med hyfsade horn och spanar in mig på ca 40 meter. Jag rullar åt sidan utom synhåll och sliter ur kameran ur väskan. Bort med linsskyddet och rullar försiktigt tillbaka. Stånghjorten fattar ingenting och bara står där på stället. Jag ser hur han ser misstänksam ut men inte rädd. Han kanske hoppades att jag var en dovhind. Jag lyckas få flera bilder när han står där och spanar. Jag härmar lite dovhindslock och han kollar förvånat. Men en liten stunds betänketid och sedan travar han ut över ett kalhygge.
Jag kryper vidare och efter 50 meter så stöter jag på ytterligare en stånghjort, den här gången en svart och med ett avbrutet horn som fort kommer upp på benen och studsar iväg med karaktäristiskt dovhjortsprång. Sätter mig för ett ögonblick på knä och skymtar helskoveln bland träden. Det är fortfarande för dålig sikt. Hjorten är nu ca 200 meter bort. Jag bestämmer mig för att krypa vidare. Efter ytterligare 50 meter så skymtar jag helskovel i en glänta. Jag lägger mig beredd i position med kameran. Då rasslar det till ibland ett par buskar och plötsligt kommer en dovhind och smyger ca 8 meter ifrån mig. Jag blir rädd för att röja mig så jag trycker kameran mot ansiktet och ligger så stilla det bara går. När hon är ca 5-6 meter ifrån mig hör jag att hon stannar till med ett ryck,jag kollar i ögonvrån och ser hur hon duckar och försvinner in bland meterhöga granar. Jag släpper långsamt ner kameran och när jag hör att hon har försvunnit så kryper jag iväg en bit till för att komma in på perfekt fotoavstånd ifrån hjorten. Jag hittar en tall som jag kan lägga mig emot som stöd. Plötsligt ser jag hjorten på ca 60 meters håll. Först ser jag bara hans skovlar röra sig mellan träden.
Det är nu jag känner igen honom ifrån tidigare år. Helt makalöst att han har klarat sig ännu en brunst och att hans harem bara har vuxit under åren. Den här gången var det också ett flertal handjur som höll sig runt omkring. Jag såg tre stycken olika stånghjortar samt en till två olika spetsar. Men de fick lägga benen på ryggen när han fick ögon på dem. De fick inte vara med i kampen om hindarna. De fick stå på behörigt avstånd och vara publik.
När jag sedan har suttit/halvlegat i ca 1,5 h och fotograferat hjorten så satte jag mig på knä för att få annan vinkel. Då när jag fotograferar hjorten så får han plötsligt se mig. Han stelnar till och tar en paus i brölandet. Han stannar upp mitt i ett steg och kollar på mig,men kan inte riktigt uppfatta vad det handlar om. Jag sitter blickstilla och försöker dölja ansiktet bakom kameran så gott det går. Hjorten går nästan rakt emot mig för att sedan vika av åt vänster och åter igen stanna. Nu dyker även några hindar fram ibland granarna. De står långhalsade och spanar emot mig. Ingen verkar direkt fatta vad det handlar om. Några av hindarna och hjorten börjar trava bortåt. Jag börjar locka lite. Hindarna höjer huvudet och vänder nosen upp mot luften. När de sedan börjar smyga i väg tar jag chansen och smiter hem igen. Utan camo-setet hade de varslat mig direkt och sprungit iväg livrädda,så det kommer användas flitigt. Helt skakis och överlycklig över det jag just fått uppleva så går jag hem igen. jag är fåordig senare när jag kommer hem. Men vilken härlig upplevelse i bagaget. Vilken dag!
Borntohunt - Alexandra Hellström 