Bloggandet har varit dåligt senaste tiden. Men jag ska försöka ändra på det från den 1/10. Då blir det mer jakt! Förhoppningsvis får jag också uppleva min första riktiga älgjakt i år?! Inte skjutit någon älg och nu börjar jag bli skapligt sugen! Inte haft någon riktig chans då där jag jagar så finns det inte så gott om älg och på ena stället där jag jagar får jag bara skjuta älgkalv,ni kan ju gissa vad jag har suttit och spanat på hagelhåll ifrån tornet? Jo för det mesta tjur och ko/fjoling utan ett spår av att ha en kalv i närheten. Det leder ju inte till någon jaktlycka. Sen är det ju såna där tillfällen när man inte har med kameran som man upplever de bästa situationerna. Fråga mig inte varför eller hur, men det är många tillfällen då det verkligen har känts så. Men det roliga är ju att bege sig ut och hoppas på fler härliga ögonblick!
Nu i veckan har det inte blivit någon jakt. En rejäl förkylning kom utan förvarning och satte stopp på det. Men förra helgen blev det jakt,men inte på frilevande utan på en av våra egna dovhjortar. En hjort med ojämna horn, fin helskovel på ena sidan och horn som man kan jämföra med klen halvskovel på den andra. Hornen har blivit så på grund av att han fått någon skada på ena hornbasen. Farligt att ha djur i hägn som inte har bra förutsättningar att göra en ”rättvis fajt” med de andra då han inte kan låsa hornen med en annan hjort på riktigt sätt. Så begav jag mig ut i hägnet för första gången på jakt efter en troféhjort. En annorlunda känsla då jag annars bara fotograferar de större handjuren eller guidat åt jaktgäster.
Så förra lördagen tog jag min browning samt skjutkäpp och begav mig ut i hägnet. Hjortarna som är otroligt varska i hägn upptäckte mig som vanligt i god tid och innan jag hann komma inom 200 meter ifrån dem så var de i trav på väg bort ifrån mig. För att sedan stanna på en plats där de vet sedan tidigare att de inte blir störda. Djur i hägn lär sig sina fredade platser och är oerhört snabba på att upptäcka saker som inte tillhör vardagen. Där på den lilla höjden som de gärna spanar ifrån vet de att de har fullständig uppsyn och kontroll.
Efter en stunds trampande och utkik så travar de vidare. Jag får då chansen att fortsätta att smyga efter dem. Jag lyckas smyga mig in på ca 150 meter. Hjortarna har full koll på mig och står i grupp. Störst i mitten och de yngre förmågorna längst ut i kanterna. Jag sätter mig med skjutkäpp och tar också stöd med hjälp av stenar för få så bra stöd som möjligt. Vi väntar ut varandra. Till slut efter ca 45 minuters väntan får en av de äldsta hjortarna nog och drar vidare med de andra tätt omkring sig. Inte ens nära på skottchans. Jag följer efter men går i vinkel ifrån dem för att försöka överlista dem då det har kommit in i en tät träddunge. Jag lyckas till slut komma in så jag är ca 100 meter ifrån dem och de står kvar då de känner sig tryggare bland träden. Hjortarna och träd går i varandra och solen ligger på i ryggen på mig. De smälter in vackert bland träden och dess höstfärger.
Hjorten jag är ute efter står tryggt bland några yngre hjortar. Sen blir det nästan ett läge då hjorten bakom flyttar på sig och en stånghjort som står framför börjar också små tröttna på att agera livvakt. Jag får sikte på hjorten, men hjorten jag är ute efter har som på känn då han strategiskt går in och ställer sig mitt i gruppen bland de andra äldre hjortarna i herrklubben. Typiskt. En av halvskovlarna blir plötsligt oroad och rusar iväg. De andra står och tänker efter i ett par sekunder innan de också hänger med. Telefonen ringer och jag ger mig för dagen för att senare gå ut och vaka på vilda dovhjortar på kvällen. Men det blev ingen jaktlycka den dagen.
Dag två, söndag. Det regnar. Inte ösregn men inte heller duggregn. Men fram mot eftermiddagen så lugnade det sig. Jag tog på stödbenen på browningen och smög åter ut. Det tog inte lång tid innan hjortarna hade märkt att jag var ute igen. Snabbt var det åter en grupp igen på över 200 meter bort. 2 h senare i samma träddunge som dagen innan ställer sig hjortarna på rad igen. Men idag mer utspridda och efter ca 30 minuter springer en del av flocken iväg och lämnar kvar ett gäng av de äldre hjortarna på ca 100 meter. När de andra har sprungit utom synhåll känner jag att jag är lite less på att åter sitta och vänta. Jag smyger runt så de inte ska springa efter de andra hjortarna för att sedan sätta mig ner i grop ca 80 meter ifrån hjortarna som känner sig trygga i träddungen. De börjar trampa lite nervöst när jag sätter mig ner med bössan och stödbenen. Men ingen vet riktigt hur de ska göra eller bete sig, en annan helskovel vevar med hornen mot hjorten som jag är ute efter. Han hoppar till för att undvika att bli stångad och ställer sig ca 2 meter ifrån de andra under en hasselbuske och kollar mot mitt håll. Bästa skottchans nu blir alldeles vid adamsäpplet. Hjorten faller knallfall i skottet. Bra slut på en jakt som blev mycket mer spännande än vad jag hade kunnat ana.