Nu finns min jakt i Spanien efter Beceite Ibex att läsa om på Browning Europes blog.
För att läsa texten får du klicka dig in på den här länken – http://en.browning-blog.eu/886-2/
Nedan är några bilder ifrån resan…
Category: Kvinnor i jakten
Jakt efter kronhjort i Ungern
Det är söndag morgon den femte oktober, min tredje jaktdag på min drömjakt efter kronhjort i Ungern. Innan morgonens första ljus är vi på väg ut mot vårat första pass. Vi steg upp redan kring femtiden för att förbereda oss inför morgonensjakt och för att möta och bege oss ut med guiderna till skogs runt klockan halv sex. När vi lämnar vår jaktstuga är det mörkt och små kyligt när vi tar oss ut till bilarna för en kortare bilfärd upp mot bergen. Vi har under alla dagarna smygjagat både morgon och kväll samt varvat med en del vakjaktspass tills det var tillräckligt med dagsljus för att smyga sig fram i terrängen. Men det är en sak som är säker, här i Ungern kan de sin hjortjakt och det vet vilka områden som är hetast. Jag har under de första dagarna bara sett ett par hindar och kalvar i fjärran under de första dagarna. Vi har prioriterat att först hitta en hjort med trofévikt på 4-6 kg innan vi får chans att fälla hondjur/kalvar eller årsgrisar.
Under de första dagarna har ingen lämplig avskjutningshjort korsat min väg, men min far och hans guide har bekantat sig med flera olika hjortar i varierande klass, flera som var i avskjutningsklass. Han hade även turen att få fälla en gammal åttatagare under allra första jaktdagen. Nu hoppas jag på samma tur, eftersom vi idag har tänkt ta oss till ett annat område inom det sextontusen hektar stora statliga reviret som vi inte har smygjagat igenom tidigare. Det statliga ägda jaktområde vi befinner oss på ligger sextiosex km norr om Budapest. Landskapet är genomgående med lövskog och kuperad mark och berg. Här i skogarna dominerar kronhjortar och vildsvin, just detta område saknar dovvilt men det finns mufflonfår.
På väg ut mot dagens första pass skymtar vi en hjort på den tunna skogsremsan framför oss som leder oss rakt in i den djupa buskskogen. Det är svårt att urskilja hur stor hjorten är i morgondiset och mörkret. När vi är femtio meter ifrån hjorten som kommer emot oss som en skugga stannar den upp för att lyssna och vädra. Vi hör hur hjorten kastar sig in i den buskvegetationen som omger stigen och vi hör hur hornen slår emot och bryter kvistar på sin väg igenom. Guiden säger “stag” och när vi passerar platsen där hjorten avvek ifrån stigen känner vi en stark brunstlukt som ligger kvar i luften. I det här reviret är hjortarna är inne på sin andra brunst för året, en brunst som varar under ett par dagar till en vecka. Vi har kommit precis när den har börjat att gå igång på allvar.
De olika passen vi har startat från varje morgon är mycket väl genomtänkta och strategiskt placerade. I Ungern är man också mästare på att göra pyrsh stigar genom de tätaste snår och vegetation. Många pass ser inte mycket ut för världen ifrån marknivå, men när man väl har bestämt sig att gå upp i dem öppnas en ny värld. Vi klättrar upp i dagens första torn som ligger placerat vid ett av få hyggen som man har sett under tiden som jakten ägt rum. Det är fortfarande relativt mörkt och solen har inte hunnit stiga upp än. Dimman ligger tät utmed hygget, det är fortfarande svårt att se om det är djur i rörelse. Vi hör en kronhind som lockar på sin kalv samt hur det rör sig mer djur ute i dimman som ligger som ett täcke. Vi väntar med spänning på att solen ska gå upp för att få chansen att se något genom kikaren. Kanske har de sällskap utav någon hjort denna morgon.
Vår fina jaktstuga som vi bodde i under vår vistelse i Ungern.
Min pappas hjort. En hjort på ca 8-9 år. Typisk hornsättning för området. Ca 4,3 kg trofévikt.
Min pappas hjort igen och en räv som kom till vår jaktstuga varje kväll för att tigga till sig några godbitar. Att provsmaka kronhjort tacka han inte nej till!
Dimman lättar när solen börjar krypa upp i horisonten. Ungefär tvåhundra meter ifrån tornet ser vi att det står ett ensamt kronvilt och betar under några ekträd. Guiden säger att det ser ut som en ung hjort, men det är fortfarande för mörkt att säga med säkerhet. Vi skymtar svagt hornen, hjorten betar alldeles i skuggan under några stora lövträd. Det är fortfarande för mörkt att se klart genom kikaren eller för foto. Plötsligt när solen står högre hör jag att guiden tar upp kikaren igen för att kolla in hjorten, jag får höra orden “wow it’s a good stag!”. Men hjorten var alldeles för ung och för goda hornanlag för att fällas, han uppskattar hjortens ålder till cirka sex år och han gissade på en vikt över sex kilo på trofén. Guiden förklarade att den skulle växa till sig ytterligare ett par år innan den skulle få jagas.
Vackra ädellövskogar där viltet frodas
Det är en matta av ekollon. Ett bra år för djuren med mycket mat i skogarna.
När det lugnar ner sig runt omkring tornet går vi runt i några timmar på smygjakt, men vi får inte se någon mer hjort när vi smyger oss fram. Morgonen bjuder inte på någon mer större hjort, men humöret är på topp ändå för nu har vi ändå fått se några hjortar. På väg mot bilen tillbaka för att åka hem till frukost stöter vi iväg några hindar och kalvar. De står länge och iakttar oss på håll, de förstår nog att vi är jägare och det dröjer inte länge innan de avlägsnar sig. Vi märker hur kronviltet mer börjar söka sig in i det täta vi väljer att avsluta morgonpasset och satsa mer på eftermiddagen.
En ung hjort i kvällens sista solstrålar. Kronviltet rörde sig som mest morgon och kväll.
Det ständiga ljudet av fallande ekollon som smattrar igenom löven är något speciellt, ingenting som man är van vid i vanliga fall eller vid jakt på hemmaplan. Man hör också hur tystnaden bryts av ljudet ifrån ekar som slår i varandra och man hör ofta ljudet av grenar som knäcks, ibland är det förvånansvärt likt ljudet av en smygande hjort. När skymningen börjar komma och vi har suttit i närmare två och en halv timme utan något kronvilt i synhåll. Nu börjar det låta allt mer som smygande hjortar i skogsbrynet, jag kollar mot min guide ett flertal gånger, men han bara ler och skakar på huvudet. Ju längre in på kvällen det kommer desto större blir önsketänkandet om att det snart ska komma fram vilt. Dessutom har vinden nu lagt sig, alldeles vindstilla nu hörs minsta lilla ljud ifrån skogen allt tydligare. Nötskrikorna gapar irriterat på varandra och de retar sig på något. När solen börjar nå trädtopparna är det tyst. Inga fåglar, bara träd som knakar och löv som rasslar.
Ett mycket gammalt torn i frodig skog.
Plötsligt får jag en lätt knuff i sidan och guiden pekar mot buskvegetationen som är till höger om oss cirka tvåhundra meter bort. Ibland ekbuskarna dyker det fram en hind med högrest huvud. Hon står och lyfter huvudet och vädrar och ser sig omkring i någon minut innan hon bestämmer sig att kliva ut på viltåkern. Vi ser att hon har en kalv med i släptåg. De kommer närmare oss rakt ut på åkern. När de har lämnat buskaget ser vi ytterligare en skugga träda fram ur dunklet. Det är en hjort! Vi ser de höga hornen och de vita hornspetsarna lysa när han börjar trava ut mot hinden. Guiden säger direkt att det är en lämplig hjort för mig. Jag smyger på med hörselskydden och sträcker mig mot min browning. Hjorten börjar jaga efter hinden som synes var i brunst. Hon är mottvillig och springer mot vänster med huvudet lågt för att komma undan hjortens envisa flörtande. Hjorten tröttnar för stunden och stannar upp med perfekt bredsida på strax under tvåhundra meter. Jag har fått upp mitt vapen och korset vilar stadigt på bogen när han har stannat upp. Jag kramar skottet och ser tydligt hur han med en kraftig reaktion tecknar i skottet. Tydligt hårt träffad rusar han iväg femtio meter längs med åkern, det syns att första skottet sitter precis där jag siktat men hjorten stannar upp. Då jag har hunnit ladda om väntar jag inte utan skjuter igen för att för säkerhetsskull få honom på plats. Jag håller högre i bogen och hjorten rasar på stället. Det var nära till ogenomtränglig buskskog av ek för människor, det gjorde att det kändes betryggande att se honom falla ifrån tornet.
Plötsligt under smygjakten stöter vi ihop med en grupp mufflonfår igen. Tacka,lamm och en bagge på drygt 50 cm. Lammet fastna på bild innan de upptäckte oss och sprang vidare.
Först när hjorten har fallit kommer det till mig att min första kronhjort är ett faktum. Jag får en otrolig puls när jag studerar hjorten genom kikaren, det är först nu som jag inte kan hålla mig ifrån hjortfrossa. Innan skottet hade jag inte kollat speciellt noga på hjorten för att jag helt och hållet litat på guiden och inte ville drabbas av frossa innan skott. Varje skott eller jaktsituation är verkligen något unikt, speciellt när det handlar om jakt efter ett nytt vilt.
Jag och min guide Arpi som jag jagade med under mina dagar på jakt i Ungern.
När vi smyger oss ner ifrån tornet och närmar oss hjorten så kommer hinden ut ur skogen igen. Hon börjar smyga runt hjorten och förstår nog inte riktigt vad som just har hänt. Men när vi närmar oss springer hon till skogs. Jag sätter mig vid hjorten och lyfter upp huvudet och studerar hornen, jag är i fullkomlig extas och pulsen är fortfarande på högvarv. Det är verkligen ett “nypa sig i armen för att se om jag drömmer” scenario. Jag frågar min guide om vad han tror om hjortens ålder och vikt på hornen, han svarade att han trodde hjorten hade en ålder närmare sju år och en hornvikt på uppskattningsvis strax över sex kilo. Deras kunskap om viltet är inget man slutar att imponeras utav. En vecka efter hemkomst till Sverige får jag ett samtal om att hjorten klarade en ungersk bronsmedalj, helt klart en bonus som höjde resan till skyarna!
“Man tar seden dit man kommer”. Jag ville ta del av Ungerns jakttradition och det fick jag när jag fällt min första kronhjort. Först berättande om jägaren och viltet och sedan några rapp med en täljd käpp som jag sedan fick med mig hem. Udda men kul.
Enligt Ungersk sed hylla vi också viltet med en sista måltid i form av en ekkvist.
Mycket motvilligt tillät Arpi mig att ta ur min första fällda kron. Aldrig under sina år som yrkesjägare hade en jaktgäst velat eller frågat om den fick ta ur viltet. Tillslut kunde han inte låta bli utan han började hjälpa till med sista delen av urtagningen.
Nässtygnslarver! Precis när vi ska skära loss huvudet krälar det kring kniven. Flera larver som varit i nos och svalg försöker gömma sig.
Mitt andra vilt på resan blev en stor kronkalv efter en fin morgon jakt. Något att tänka på om man ska till Ungern på jakt är att ljuddämpare inte är tillåtet i landet.
Jaktlyckan höll sig även under de sista dagarna i Ungern, då jag lyckades fälla mitt livs andra kronvilt samt en årsgris. Jag åkte hem med en längtan att en dag få uppleva jakten i Ungern igen. Många nya jaktminnen och intryck följde av resan. Det är alltid spännande att besöka nya länder och lära sig om nya jakttraditioner. En resa som aldrig kommer att falla i glömskan och det är ofta man drömmer sig tillbaka till de Ungerska skogarna. En vacker dag kanske man smyger där igen i dess undersköna skogar…
Fakta om min resa – “En Ungern Special”
Jakten arrangerades utav Stephan Pakh på “Jakt i Ungern”.
Jag och min far jagade via jaktpaketet “Ungern special”. Där en hjort från fyra upp till sex kg ingår + fyra stycken hondjur som kan vara av olika klövvilt beroende på revir. Jag och min far fällde en hjort vardera samt kronkalvar och ett ungt vildsvin (rödgris).
I Ungern kan du också jaga dovhjort,mufflonfår,kronhjort samt råbock under brunst. För mer detaljer och priser kolla in www.jaktiungern.se där du också kan hitta fler jaktpaket.
Du hittar också dem på Facebook under “Jakt i Ungern“. Samt youtube, se nedan
En sammanfattning av jaktåret 2014!
Mitt andra jaktår med bloggen. År 2014 har varit speciellt med många nya jaktminnen.
I början av året, rättare sagt i Februari var en Englandsresa inplanerad med några norska jaktprofiler, dessvärre fick resan ställas in i sista minuten. Sen så var schemat späckat med så mycket annat att resan inte kunde flyttas till senare under året. Så drömmen om att få se och jaga muntjac och chinese waterdeer fortsätter vidare år 2015.
I början av mars var det dags för årets första mufflonjakt, två fina baggar för bogmontage. En bagge som höll guld med 206,6 poäng och en bagge som höll silver med 195,7 poäng.Två nöjda norrmännen med vackra troféer och kul sätt att inleda årets jaktguidningar!
I mars fick jag också ett trevligt besök av Brent Norbury ifrån Skottland. En jaktbloggare ifrån Skottland som jag hade haft kontakt med i ca ett år via sociala medier. Första gången som vi träffades i verkligheten och det var riktigt roligt. Det är fantastiskt att man kan få bra kontakt med andra jaktintresserade via sociala medier som instagram och facebook runt om i hela världen. Han är en riktigt god vän och vi jagade en del på hemmaplan, det var inte hans första Sverige besök utan han har bodde bott och jagat i Sverige innan. Hemma hos mig sköt han bland annat sitt första mufflonfår, en mufflonbagge samt sin första svenska kråka! Han hann också bevittna en skyddsjakt på grävling under vår ladugård i vilthägnet, vår äldsta wachteltik Korall har många grävlingar samt rävar på sitt samvete. Det blev en spännande weekend för min skotska vän och han kommer vi nog se mer utav i Sverige!
Månaderna flöt på i bra takt med jakten. Under april-juni så blev det ett flertal mufflonguidningar och det fälldes bland annat tre mufflonbaggar i bronsklass samt även några under medalj, runt ca 60-65 cm. Mycket rolig period och mufflonjakten var som bäst i slutet av maj till början av juni när gräset var som grönast! Härlig period för mufflonjakt!
I maj bokades en juni resa till Skottland och ett besök hos min vän och gästbloggare Brent Norbury, närmare bestämt Galloway området. Första gången till Storbritannien, jag var taggad, speciellt då det inte hade blivit någon resa tidigare under året! Jag reste dit i juni och stannade där i ca 10 dagar och under den tiden hann jag fälla två stycken råbockar samt ett gäng vildkaniner, bland det finaste landskap som jag har smygjagat i förutom Afrika, oändligt med böljande gröna kullar. Många nya jakt- och naturupplevelser rikare! Skottland är ett fantastiskt vackert och prisvärt jaktland med varierande natur. Jag hoppas på mer Skottland resor i framtiden, höglandet lockar definitivt! Kanske man får revansch på en större Skottlands bock nästa gång måntro? Om du vill ta chansen att jaga med Brent som guide ska du kika in på http://www.strahannastalking.com
Samma dag som jag kom hem ifrån Skottland så var jag nyfiken att se aktivitet på vildsvinsfronten på hemmaplan. Det hade varit en del aktivitet dagarna innan så efter ca 1,5h efter hemkomst blev det en promenad för att kolla läget. Jag och pappa skojade lite om att ta med bössan och tillsist blev det så, det visade sig vara ett smartdrag! För när vi kom till åteln så stod det två rödgrisar där. En stund senare så blev en av dem blev kvar på stället. En perfekt matgris på ca 20 kg i slaktvikt. Brent bara skratta när jag skickade en bild till honom… Jaktlyckan höll i sig till hemmaplan.
Under juli månad observerade jag en fin råbock i samband med vildsvinsvak. I början av augusti så var suget att testa på att locka råbock så stor att jag och pappa beväpnade oss med en nikon kamera ,kikare, camoställ samt clausen roedeer call och klassikern buttalo. Jag började efter ett par minuter att locka med clausen roedeer call. Lockläte med lite ångestläte i intervaller med ett par minuters mellanrum. Efter 15 min så får jag plötsligt en knuff i sidan. Pappa hörde rassel bland träden inte alltför långt bort. Ett ångestljud på det och en bock rusar ut ibland träden 50 meter ifrån oss. Stora ögon och öron så börja han springa emot oss, vinden hade lagt sig aningen fel och bocken måste ha lite av vår doft i näsan. Han kommer som närmast 15 meter ifrån oss och hoppar med höga hopp in i skogen igen. Några minuter senare kommer han i en glänta, vi lyckas locka fast honom i ett par minuter och få med honom på film!
Den 16e augusti så väntade en revansch på råbocken. Andra gången gillt på lock? Jag var ute tidigt på morgonen, trotsade regnet och vinden var inte optimal. Jag hoppades ändå få chansen att få fram råbocken. Efter 5 mins lockande fastnade hjärtat i halsgropen när jag hörde knak och brak bakom tornet, plötsligt bland träden visar sig en nyfiken svart dovhind. Pulsen gick ner. Timmarna gick och regnet varvades av åskoväder. Jag var envis och fortsatte mitt lockande då och då under timmarna. När jag strax innan kl 08:00 på morgonen tänkte bryta för morgonpasset och bege mig hemåt får jag se något brunrött som rör sig ca 50 meter ifrån tornet ibland sly. Jag smyger upp kikaren och det är BOCKEN! Han har kommit ut precis när regnet har gett sig. Jag får upp min browning x-bolt försiktigt. Han ser aningen oroad ut och rör sig långsamt ifrån mig. Jag får till ett lockläte och han stannar upp, lyssnar och börjar beta slytoppar igen. Han vrider långsamt upp ena sidan precis bakom bogen och jag ser min chans. Han faller på stället i ett aningen högt skott som går ut igenom ena bogen.
Den 11 augusti så började jag en jaktutbildning. En yrkesutbildning på Forshagaakademin i Värmland, strax utanför Karlstad. Det första sju veckorna var intensiva med alla möjliga olika skolutflykter, se tidigare inlägg på bloggen. Så utbildningen har tagit mycket jakttid. September var därför inte så mycket på jaktfronten.
Den 3 oktober begav jag och pappa oss iväg på en resa till Ungern via Jakt i Ungern. Vi hade bokat jaktpaket “Ungern special” och våra förväntningar var på topp. Efter ca 1,5 – 2h bilfärd ifrån Budapest så var vi på plats vid det statliga reviret, Vertezi där vi skulle jaga med varsin guide. Jag fick en engelsktalande och pappa en som mest kunde tyska och få ord engelska, guiderna var far & son och hade jobbat på reviret länge. Där skulle vi främst jaga varsin kronhjort 4-6 kg trofévikt samt hondjur. Redan första kvällen hann vi ut på jakt och det dröjde inte länge innan jaktlyckan hade drabbat pappa, när jag och min guide kom tillbaka till jaktstugan möttes vi av en kronhjortstrofé i trädgården, en fin hjort på ca 4,5 kg och en ålder över 7 år. En perfekt avskjutningshjort för området. Jag drabbades av jaktglädje kväll nummer tre ute på jakt. Både jag och pappa hade turen med oss på resan, vi såg massor av vilt. Kronvilt, vildsvin och vilda mufflonfår som fick mitt hjärta på högvarv. Jag hade glädjen att fälla en hjort på 6,51 kg i trofévikt som efter den obligatoriska mätningen i Ungern höll en bronsmedalj, mitt första kronvilt! Jag fällde också en kronkalv samt ett ungt vildsvin. Pappa lyckades fälla två kronhjortskalvar utöver sin hjort.
Perfekt avslut på sista morgonen ute på jakt. Efter några timmars smyg/vaktjakt så överraskade vi en grupp med “rödgrisar” som var på jakt efter ekollon i skogspartiet som syns i bakgrunden av bilden. När vi promenerar runt så ger guiden mig en knuff i sidan och viskar “wildboars”, ser då att närmsta vildsvinet är fullt upptagen att böka efter ekollon ca 5 meter ifrån oss. Jag ser hur en annan jämnstor gris kommer fram ibland några fällda ekar ca 10 meter bort, guiden ställer upp skjutstödet. Precis när jag får upp bössan så ställer grisen upp sig med perfekt bredsida med huvudet fokuserat i backen i jakt på godsaker. Jag kramar skottet och den faller på stället. De andra vildsvinen grymtar till och det far ekollon åt alla håll när resten av gänget försvinner iväg i samlad trupp in i ett buskage. Ifrån buskaget hörs sedan ett missnöjt grymtande, snarlikt ett morrande. UPPRÖRD sugga! Det bryter tjutet i mina öron, då jag i all hast glömde att ta på mig hörselskydden som komiskt nog satt fastklistrade på huvudet. Svårt att komma ihåg allt i stundens hetta. Jag var glad ändå, där på plats ligger en fin liten rödgris. Mitt första ungerska vildsvin.
Oktober-november bjöd på en del jakter med skolan. Bland annat en hundjakt efter rådjur, där jag var med som jaktledare och jag satt med då min pojkvän testade på att jaga. Vi är enbart två kvar nu på jaktinriktningen på yrkesutbildningen men det är många som går fiske, ca 22 stycken, varav min pojkvän som också har börjat bli intresserad av jakt. Denna jaktdag med klassen bjöd däremot inte på någon jaktlycka, men det var en del fina rådjursdrev och det var flera ur klassen som såg vilt. I november höll vi två på jaktdelen också i en älgjakt med löshund vid Hasselfors för gymnasieelever ifrån Forshagaakademin, det var älg i pass, men oturligt nog olovlig älg! Kul att testa på rollen som jaktledare och det var ett par givande dagar i skogen.
Vi på YH fick också hänga med gymnasieeleverna ännu en gång till Hasselfors, men då som passkyttar vi också. Den dagen så fälldes en älgkalv av en av eleverna, hans första älg! Annars så var det lugnt hos övriga skyttar. En fin dag i skogen med Forshagaakademin.
I december däremot så hade jag äntligen fixat klart allt till min Mauser M12 Extreme som jag vann i Allt om Jakt & Vapens läsareberättelse tävling. Jag hade fixat ljuddämpare, en stalon whisper magnum med vakfront samt ett kikarsikte, Leupold VX.R 4-12x50mm. Super tack till hjälpen går till Jaktia Örebro som fixade gängning och montering av ljuddämparen. Efter inskjutning med 4 stycken skott så blev jaktsuget stort. Jag och pojkvännen begav oss ut i några nätter på vildsvinsvak. De två första nätterna var det lugnt, inga vildsvin i sikte när vi var ute. 3:e natten gillt så dök det upp ett gäng med årsgrisar efter ett par timmars vakande, en av dem, en liten gylta sprang 4 meter innan hon låg efter en träff som vid skottplatsen vittnade om ett perfekt lungskott. Fin invigning av mitt nya jaktvapen!
Året slutade inte där. Juldagen så var det en händelse utöver det vanliga. Runt kl 21:00 på kvällen hör jag hur mamma ropar efter mig. När jag pratar med henne så säger hon att hon mötte en räv i trädgården, en räv som kom oskyggt rakt emot henne där hon stod på trappen in till huset. Väl inne i köket så ser hon hur räven helt oblygt tassar upp på trappen och sätter sig på hundarnas favoritplats i lyktskenet. Jag och pappa beväpnar oss, pappa tar vakt i ett fönster som är på övervåningen ovanför ytterdörren. Jag smyger och knackar på fönster och dörrar för att få iväg den ifrån vår trapp tillslut försvinner den ut i trädgården. Jag ser den smyga runt men det smäller inte, springer upp när jag ser den fortsätter strosa i trädgården. Viskar vid lekstugan till pappa. Plötsligt stannar den och stirrar nyfiket mot oss mitt på gräsmattan. Två snabba hagelsvärmar och den ligger bara några meter ifrån skottplatsen.
Vi kollar räven och ser inga synliga tecken på rävskabb. Underligt beteende! Mamma menade däremot att den rörde sig annorlunda, kutigt med ryggen, men det hann jag aldrig se. Slutet gott och en räv mindre kring vår trädgård och hägnet. Räven visade inga tecken på skabb, men det sköts en hårt angripen skabbräv veckan innan.
Det var avslutningen på året 2014. Ingen mer jakt innan det nya året kickades igång! Önskar er ett år med jaktglädje och att ni får uppfylla någon jaktdröm, det blir inte bättre än så. Skitjakt på er!
Följ Erika Bergmark på hennes äventyr i Extreme Huntress competition!
Extreme Huntress är en tävling i Texas i Usa. Det är kvinnor från runt om i världen som tävlar inom jakt emot varandra. Vinnaren krönts till årets “Extreme huntress”. Röstning sker via tittare online samt av domarna i tävlingen. Målet med tävlingen är att lyfta fram fler kvinnliga förebilder inom jakten. Ett initiativ som jag verkligen gillar!
I årets tävling så ser vi en svensk deltagare, 24 åriga Erika Bergmark!
Tredje avsnittet finns nu online och Erika ligger hittills riktigt bra till i tävlingen, heja!
In och kolla samt rösta.
Här är info om finalisterna – http://www.extremehuntress.com/2015-finalists/
Avsnitten hittar du här – http://www.extremehuntress.com/2015-episodes/
Här är ett inlägg som jag har skrivit tidigare om Extreme huntress tävlingen,Erika Bergmark Extreme Huntress Competition
Jag önskar Erika Bergmark ett stort lycka till i tävlingen och hon har även min röst!
In och spana in avsnitten nu och se till att rösta med!
Årets premiärbock, vilken morgon!
Bockpremiären har med åren blivit någon heligt för mig. Det är nog en stor dag för många svenska jägare, verkligen en trevlig start på jakt hösten. Att få smyga ut till skogen med locket i högsta hugg var i år något som jag verkligen hade längtat efter att få göra då. Det var så lyckat under förra årets bockjakt, men då var det dagen efter själva premiärdagen .I år låg förväntningarna på just premiären. Så när det var premiär så ringde klockan tidigt och det mesta var då redan i ordning för utgång till skogs. Jag väntade in gryningsljuset, då jag inte vill råka skrämma i väg djur i mörkret utan invänta skjutljus, onödigt att gå ut när man ändå inte kan upptäcka viltet i tid och minska risken att skrämma dem. Jag kunde på väg ut se tillbaka till fina minnen ifrån enbart några veckor tidigare.
Redan i början av augusti så hade min längtan efter bockpremiär varit stor. Jag var bara tvungen att testa ut ett lockpass hemmavid och vilket resultat det gav! Efter 15 minuter så fick jag plötsligt en knuff på axeln av min far som gjorde mig sällskap och en viskning som sa “bock” samt en hint om vilken riktning bocken kom ut ur skogen. Bocken sprang fram och tillbaka för att lokalisera varifrån locktonerna kom ifrån, verkligen upphetsad av att hitta “geten”. Lika plötsligt som han dök upp ur skogen blev han uppslukad av den igen. Inget rådjur i sikte på en stund men en skällande dovhind som försvann med sitt typiska dovhjortsprång in i skogen. Vi testar att locka igen någon minut efter bocken försvann och efter ytterligare ett par minuter så dyker bocken upp igen på en stenhöjd framför tornet på drygt 80 meter bort. Nu så hinner kameran att komma upp och på plats för bra stöd för filmning och bocken är för intresserad av locktonerna för att ge sig av så han stannar kvar under några minuter för att undersöka. Efter att bocken ännu igen drog sig tillbaka in i skogen så väcktes förhoppningar om ett nytt möte den 16e augusti. Andra gången gillt på lock med samma bock, det vore drömmen.
Så när jag väl klättrade upp i tornet som befinner sig alldeles under en kraftledningsgata så steg spänningen ytterligare. Samma plats som jag såg bocken sist samt en plats som jag hade sett honom omkring under sommaren. Så nu var locket med återigen och det var nästintill vindstilla, det var bara någon enstaka bris. Camoset på med ansiktsmask samt lövjacka och mitt rådjurslock i högsta hugg. På väg ut hade jag stött en grupp med ca 6-8 stycken dovvilt, en blandning av hindar och kalvar men som tur var drog de sig undan i en annan riktning än åt det jag skulle bege mig. På plats i tornet så började jag kika av omgivningen innan jag började att locka. Troligen samma flock med dovvilt som jag hade stött kom ut sakta men säkert ifrån skogen för att beta på den gamla järnvägsbanvallen som sträcker sig igenom marken.
Jag börjar att locka. En serie med enkla kontaktläten i följd. Jag ser hur gruppen med dovvilt reagerar på locken, de tar en paus i betandet och lyssnar. Jag lockar efter några minuter igen och då hör jag hur något börjar röra sig bakom tornet. Något som kommer in med språng och grenar som knäcks bakom min rygg. Pulsen gick igång direkt och rusade hastigt upp till max på någon sekund. Viltradarn gick igång och jag scannar frenetiskt varje buske och in ibland lövskogen bakom tornet. Plötsligt skymtas en skugga ibland björkarna. Sen kommer konturer fram ur skuggorna, det är ett klövdjur, men vänta lite det är en svart kropp och lite för stort för att vara ett rådjur. Fram ibland buskar och snår kliver en svart dovhind ut på 30 meter. Hon står med en perfekt bredsida med huvudet högt letandes efter platsen med locktonerna. Hon kommer ut ur skogen i det öppna ute längs med gamla banvallen med stela och bestämda steg. Lockljud på lockljud ställer hon upp sig så man önskar att en bock ska komma ut eller att det var en råbock som stod där istället. Till slut blir hon oroad och trippar in i skogen. Det var tur att vinden låg rätt så den mänskliga närvaron aldrig märktes av.
Jag var ute på pass till kl 05:00, vilket jag tyckte var lagom då det var lite gråväder och solen dröjde. Strax innan kl 06:00 så hade jag redan sett en hel del vilt. Under en serie med ångestläten så kom det en rävvalp utfarande ur skogen, men lika snabbt som jag hade fått sett den så lyckades den försvinna igen. Även en grävlingunge visade sig under morgonen, men den bjöd inte heller på någon skottchans, den var på språng och stanna aldrig inom skotthåll.
Jag var glad över upplevelsen ändå att se så mycket vilt ute och i rörelse. En råget med sina två kid kom också och gästade mig, men geten reagerade inte märkbart på locket, hon var inte ett dugg intresserad av att komma närmare utan hon stannade enbart upp för att lyssna en kortstund. Sedan öppnade sig himlen och bjöd på ett mer än två timmar långt ösregn varvat med åska och blixtar, inte det roligaste tillfället att befinna sig alldeles under en kraftledning. Geten och kiden vände sig in mot skogen och sökte skydd ibland granarna.
Jag ville inte ge upp lockandet utan jag fortsatte trots ösregnet smattrade på tornets tak. Men med tak över huvudet så kan man inte ge upp, ingen idé att gå hem heller. Jag kände att det var klokast att vänta ut ösregnet. Åskan gav sig ändå relativt fort. Regnet dröjde däremot kvar. Jag försökte hålla humöret uppe med att testa att fortsätta locka, men med ojämna mellanrum. Längsta paus upp till 45 minuter.
När klockan var 07:50 på morgonen så började jag ledsna. Regnet började lugna ner sig och jag tänkte snart kan man börja röra sig hemåt. Precis när jag tänker detta så får jag se något rött som rör sig ibland sly enbart 50 meter ifrån tornet. Jag blir osäker på vad det är då huvudet är ibland kvistar och grenar. Jag tar upp kikare och kollar närmare. Då lyfter det som jag ser är ett rådjur upp huvudet. Pulsen rusar igång. Det är bocken som jag tidigare har sett!
Jag smyger försiktig ner med kikaren. Samt börjar sträcka mig mot bössan som klumpigt nog står lutad nere i tornet då det har varit lugnt en så lång stund. När jag böjer mig ser jag att bocken står och lyssnar åt mitt håll. Ljudet av regn ekar fortfarande lite ifrån taket och jag känner att jag kanske var aningen klumpig i mina rörelser. Räddning var nog att jag ändå hade camouflage kläder på mig samt täckta händer och ansikte. Jag väntar med att ta upp bössan en stund, bocken lugnar sig en aning och börjar beta på buskar och sly igen. Jag får upp bössan och känner att jag får bra stöd direkt. Däremot så står bocken och betar med spegeln emot mig. Inte en chans till att hitta en skottchans. Plötsligt lyfter han huvudet igen och vrider huvudet emot mitt håll. Han lyssnar och spanar av omgivningen. Jag känner hur pulsen är under kontroll men jag försöker läsa av bocken, han verkar inte vara speciellt oroad. Han börjar gå iväg genom slyet. Jag tar upp locket och låter tonen av ett kontaktläte eka ut ifrån tornet. Bocken stannar upp direkt och vrider enbart huvudet åt mitt håll. Han står och lyssnar i några sekunder och sedan börjar han beta igen i en fortfarande omöjlig skottvinkel. Jag ser däremot hur han börjar långsamt att beta mer åt höger igen och att han börjar följa med mer med resten av kroppen för att vrida sig mer med kroppen åt höger. Nu börjar bocken synas allt mer och bättre ibland buskarna. Jag ser en vinkel som leder till ett skott som i alla fall går ut igenom ena bogen. Jag ser min chans och siktar in mig på bocken. Bockfebern kickar igång på riktigt. Jag får ta ett djupt andetag för att komma ner i varv och samtidigt kramar jag av skottet. Skottet går och bocken försvinner rakt ner ibland buskarna. Knall och falleffekt. Jag laddar om snabbt och fortsätter att sikta mot skottplatsen.
Efter några sekunder ser jag hur gräset vibrerar och jag hör hur han sparkar. Jag stannar ändå kvar i tornet i någon minut tills det slutar att röra sig i gräset och det åter blir tyst. Regnet börjar lägga sig. Jag gör patron ur och samlar ihop lock och alla prylar för att klättra ner och undersöka. Även det inte är långt ifrån tornet och till skottplatsen så känns det längre, fortfarande skakis och jag kan inte riktigt fatta att det är sant. När jag väl får syn på bocken ibland buskarna så känner jag mig överväldigad. Så otroligt tacksam att få en andra chans och att han kom ut bredvid tornet efter ett par timmars lock, det tror jag inte var en slump. Han måste ha stått och lyssnat ibland träden under det värsta regnet för att sedan bege sig ut och beta alldeles i närheten av där locktonerna kom ifrån. Den långa väntan gav tillslut resultat och jag kände att det var en symbolik att dra bocken för fotografering till den plats där jag fick den på film i början av månaden. Något som väcker ett extra minne när man kollar tillbaks på bilderna. Ett fantastiskt avslut på premiärmorgonen, det kunde inte ha gått bättre trots allt!
Mina tips inför bock & lockjakten
Här nedan listar jag en del utav min utrustning vid årets jakt!
Lock som jag använde : Clausen roedeer call. Två bockar. En premiär bock i år och en bock förra året som kom in springandes av locket. Det levererar helt klart. Men det krävs en del övning på de olika locktonerna, övningsvideo hittar du här –
Klädsel som jag använde : Swedteam Northern mesh lövcamoset. Rörligt,bekvämt och mycket tyst. Perfekt för både jakt eller om man vill ägna sig åt viltfotografering. Finns i höstfärg och mer grön “sommarfärg”. Lövcamo keps av märket “Deerhunter” som även har ett tunt nät för ansiktet, jag klippte hål i nätet för ögonen då det annars i skumt ljus blir ett handikapp. Lövcamo handskar ifrån det norska märket “Brunst”, tysta och de har tunnare material vid avtryckarfingret för bästa känsla.
Skor : Kängor ifrån Hylte Lantmän. Skinnkänga Genzo Dolomiti. Skön rörlighet och passform.
Vapen: Browning x-bolt i kaliber .30-06 med en stalon whisper ljuddämpare.
Jag hade också med en enkel handkikare för snabb spaning runt om tornet och på väg ut till pass.
Du hittar också artikeln i nummer 7 av Min Jakt 2014
Erika Bergmark – Extremehuntress competition –
Jag tycker det är kul att vi tjejer blir allt fler i jakten hela tiden och att mer och mer tjejer faktiskt vågar ta plats och synas i jaktvärlden! Så stöttar självklart svenska Erika Bergmark som har blivit med i topp 20 i Extreme huntress tävlingen som äger rum i USA. För att hjälpa henne att komma vidare i tävlingen så gäller det att du går in och röstar på henne här – http://www.extremehuntress.com/vote/
Du fyller i för- och efternamn samt din mejladress för att lägga din röst! Sedan kommer ett mejl där du har en länk som du bekräftar din röst med! Vore superkul om Erika kommer vidare i tävlingen!
Här följer ett meddelande ifrån henne –
“Hej alla! Jag har blivit nominerad som 1 av 20 semifinalister i Extreme Huntress Competition, en tävling där 6 finalister från hela världen kommer tävla och göra jaktprogram för NBC-sports i Texas/USA i Juli. Det hade varit kul och en stor ära att få representera Sverige och norra Europa. Så vill ni rösta på mig vore det toppen! http://www.extremehuntress.com/vote/ (scrolla längst ner på sidan). Tusen tack till alla som röstar och dela gärna detta vidare! Jaga sportsligt och klokt därute, skitjakt!
Med vänliga hälsningar Erika Bergmark ”
Mer information om tävlingen och deltagare hittar du här – http://www.extremehuntress.com/
Tävlingensregler kan du läsa om här – http://www.extremehuntress.com/about-the-competition/official-contest-rules/
Jag önskar henne ett stort lycka till i tävlingen!
På jakt efter bläsbock
Under min andra jaktresa till Sydafrika så längtade jag efter att få se bläsbockar igen. De är Sydafrika för mig. Jag har verkligen fastnat för den antilopen. Deras vackra och något kaxiga språng och hur deras skinn lyser upp så vackert brons/rött i den afrikanska solen. De är ett spännande och roligt vilt.
Båda våra resor till Sydafrika så har vi varit till samma jaktfarm och jagat, farmen ligger i Limpopo provinsen. Roligt då man under första resan lärde känna familjen där. Så det var kul att återigen få chansen att träffa dem under vår andra resa till Sydafrika. Nu hade även ett av familjens barn börjat med guidning av jägare. Deras 19 åriga son DJ. Vi blev bra vänner nu på andra resan så han fick guida mig på några av jakterna i år. Riktigt roligt att bli guidad av en nästan jämnårig jaktgalen jägare!
Sista jaktdagen innan vi skulle åka på fotosafari till Kruger National Park så blev det bestämt att jag och min polare DJ skulle hitta en bläsbock till mig. Då de är spännande att jaga samt ett billigare jaktvilt, så tänkte jag varför inte en till bläsbock trofé till på väggen. Vi åkte till en jaktfarm där det finns mängder av bläsbockar, samma ställe där jag lyckades fälla en bläsbock under vår första resan faktiskt! Nästan direkt när vi rullade in med pickupen på farmen så fick vi se en mängd av olika vilt. Vattenbockar,Red Hartebeest var bland de första antiloperna som korsade vår väg. Vi fick också se en rätt fin kudutjur i en flock med kudus, DJ försökte även fresta mig att gå på smygjakt efter kudun istället,men jag förklarar att det får bli en annan resa som det blir kudujakt. Det är en vacker men lite små kylig morgon. Så vi åker vidare i jakt efter en bläsbock.
Rätt snabbt fick vi syn på bläsbockar på långt håll. Men då får vi också se att det går två ensamma handjur i ett buskage som ligger insprängt mellan ett par öppna gräsytor. Bläsbocken är en antilop som gillar att leva öppet, helst mitt ute på en öppen slätt. De är sällan som man stöter på dem i tätbush. Så de här två handjuren gick för sig själva i skuggan. Skönt att inte ha för många ögon att behöva tänka på när man ska ta sig in inom bra skotthåll. Så jag och DJ hoppar av och bestämmer oss att testa att smyga oss på dem.
När vi är ca 150 meter ifrån dem så börjar de fatta misstanke och spanar åt vårat håll. Vi smyger ner på huk och försöker vänta ut dem lite för att se vad som händer. DJ kollar med kikare på dem och bedömer att den ena är en fin trofé och samt en äldre bläsbock, ett bra avskjutningsdjur. Vi smyger oss närmare och ser hur de långsamt går ifrån oss. Plötsligt tycker jag mig se en svans mellan ett par träd ca 50 meter ifrån oss, men tänker inte så mycket mer på det. En stund senare rusar det ut en giraffko med kalv. De var nästan helt osynliga inne i buskaget. Vi hade inte sett dem, eller jag hade bara sett en svans. De far ut ur buskaget på en öppen gräsyta. Då får vi se bläsbocken som jag är ute efter att skjuta. Han har klivit ut utanför buskaget och står och kollar åt giraffernas håll, då med aningen snedd bredsida, fast tillräckligt bra för att få iväg ett säkert skott. Avståndet är ca 80 meter då DJ smyger upp skjutkäppen, jag lägger upp bössan försiktigt, jag tecknar diskret åt DJ att jag vill ta stöd mot hans axel. Samma sekund som bläsbocken tittar åt vårt håll så smäller det. Han hoppar till i skottet. Vi är glada över att det ser ut som ett bra skott. DJ gratulerar och vi börjar smyga fram mot skottplatsen.
När vi kommer ut på skottplatsen så hittar vi blod. Vi spanar ut åt den riktning dit bläsbocken tog sitt sista språng. Där är det gräs som är över 1 meter högt. Vi börjar gå ut i gräset för att leta, då den andra bläsbocken kommer emot oss. Han bockar med huvudet och frustar och stannar upp ca 50 meter ifrån oss. Det är en ganska ung bläsbock förklarar DJ ca 2-3 år. Frågar på skämt om jag får skjuta om han kommer ännu närmare i “självförsvar”, men då kastar bläsbocken bakåt med ett språng och drar vidare för att leta efter andra bläsbockar. Vi går ca 60 meter och hittar min bläsbock. Skottet tog lite bakom ena bogen samt mitt i den andra. Vi lägger i ordningen bläsbocken för foto och ropar på de andra på radion. När vi vänder oss om står giraffkon med kalv kvar och blänger på oss. En riktigt tyst ljuddämpare skrämmer oftast inte de andra djuren. Men girafferna är knappt utsatt för jakt på många farmer så rädslan för människor är inte speciellt hög, de är också väldigt nyfikna av sig. De står kvar tills min far samt de andra kommer med pickupen där jag har kameran så jag lyckas få med dem på bild.
När vi står där och pratar vid min fällda bläsbock och ska börja fixa i ordning det sista inför fotografering så får vi se två girafftjurar ett par 100 meter bort som är på väg rakt emot oss. Vi fortsätter att fixa och prata, sen slutligen när det är dags för foto så är de på väg mot giraffkon och kalven. Men de stannar upp och hamnar i bakgrunden av där vi ska fotografera bläsbocken, det blir dröm tajming för fotograferingen. Dagen kunde inte ha börjat bättre!
What does the fox say? | Nordicwhunting
Ni missar väl inte att jag även bloggar med tjejerna på Nordicwhunting den här hösten?
http://www.nordicwhunting.com/what-does-the-fox-say/
In och gilla deras facebook sida (Nordicwhunting) för att snabbt få veta om nya uppdateringar på bloggen!
Varför jakten betyder så mycket för mig
Sedan jag var med min far ut i skogen på bockjakt för första gången som en liten tjej på fyra år, så har mitt intresse för djur och natur bara vuxit genom åren. Den där kvällen när vi satt ute och jagade bock i augusti är mitt första jaktminne. Jag minns att min far lyckades skjuta en bock och medans han gick ut i skogen för att hämta in den så fick jag stå ensam kvar och vänta. Jag behövde inte vänta länge i det grå kvällsdiset, men det räckte för att jag gråtande skulle stå och ropa efter min far. Min största rädsla ute i skogen då var räven, jag trodde han gillade små barn.
Allt efter åren gick så hängde jag med min far en hel del på jakt och dess procedurer. Han skolade in mig till att bli jägare, han lärde mig allt ifrån grunden och det var aldrig någon stress utan de fick ta den tid som behövdes.
Jag började även spendera mycket tid ute i vårt hägn redan som barn, där jag observerade och lärde mig mycket om dovhjortarnas och mufflonfårens levnadsvanor. Jag började fotografera djuren i hägnet när jag var omkring nio till tio år gammal. Jag lärde mig snabbt att urskilja individer bland våra djur och jag var den första och fortfarande enda i familjen som kan se skillnad på alla djur (eller i alla fall mufflonfåren, dovhjortarna och framförallt dovhindarna måste jag erkänna är svårare att se skillnad på).
Så det dröjde inte länge tills jag fick börja bestämma över vilka djur som skulle sparas vidare för avel och vilka som skulle skjutas bort för att släppa fram bättre individer. Jag började även vara med och assistera under jakter i hägnet.
När jag var ca tio -elva år så hade intresset av att skjuta något själv stigit enormt. Jag började känna mig mer mogen för att själv hålla i bössan. Så vi började öva skytte med först luftgevär och sen började vi långsamt öka kaliber.
Det första klövviltet som jag sköt var en mufflontacka med horn. Det kändes bra att ha möjlighet att starta i hägn.
Åren efter så började jakten ta upp mer av min tid. Jag började även att uppsiktsjaga med min far. Jag hjälpte till en hel del med skyddsjakt i hägnet på kråkfågel samt sköt en del rävar. Sen så fick jag även vara assistent när man väcktes klockan sju på morgonen av att hundarna hade smitit in under ladugården och hade det roligt med ståndskall på grävlingar.
Mitt jaktintresse har vuxit hela tiden och man kan säga att det ”exploderade” efter min första Sydafrika resa 2011. Jag fick ett helt nytt självförtroende för jakten. Jag och min far var två veckor och jagade, jag själv lyckades att fälla fyra stycken antiloper. Det var ofta snabba och korta chanser där nere, vilket bjöd på svårare skott.
Charmen med jakten är att jag alltid känner mig så nära till naturen, vart jag än befinner mig. Det är en frihet att ha tillgång till en jaktmark och få kunna komma ut i skogen. Jakten har bjudit mig på mycket fina naturupplevelser! Dagarna när man har varit osäker på att gå ut har ofta visat sig bli de mest lyckade, när de har gällt viltobservationer och skottchanser.
Men det är väl det som är det vackra med jakten, man vet aldrig vad som väntar.
// Alexandra Hellström
Drömantilopen
När jag första gången skulle iväg till Sydafrika på jakt med min far våren 2011,så kändes som en dröm som var för bra att vara sann. Allt kändes så nytt och spännande. Det var först när jag stod på flygplatsen i Landvetter och var på väg till första flyget som det kändes på riktigt och det var först då som jag fick resfeber.
Jag hade läst på en del om antiloper och landet i sig innan jag skulle åka. Mina klasskompisar hemma höll på att dö av avundsjuka,men de förstod sig inte på hur man kunde åka dit för att jaga. De tyckte att det lät barbariskt och nästan ingen av dem hade någon förståelse alls. Ingen av dem var heller jägare.
När jag höll på och läste på om jakten där nere och de olika djuren som skulle finnas på farmerna där vi skulle bo och jaga, så fastnade jag för en speciell antilop. Antilopen var inget obekant ansikte,jag kände igen det från Windowsbakgrunder,en ensam Oryx som står bland böljande sanddynor.
Min far som bjöd med mig sa att jag inte skulle få skjuta en sådan antilop. Han sa att det endast skulle bli några stycken “billigare antiloper eller vårtsvin”, då han tyckte de var dyra i Sydafrika. Det är rätt så stor skillnad i troféavgift på olika antiloper. Så jag tänkte att jag skulle få drömma vidare.
När vi väl var på plats ute på farmen i Sydafrika så började det roliga. Vi skulle vara där i två veckor. Under kvällarna så satt vi runt eldstaden på campen och pratade mycket om jakt.
Första oryxerna som jag såg i Sydafrika,vi stötte på dem när vi smög efter Vattenbock.
Vi blev snabbt vänner med farmägaren som hette Johan och även med resten av hans familj. Så under sista veckan så fick jag frågan av Johan om vilken antilop som jag helst skulle vilja skjuta. Jag berättade då att jag ville skjuta en oryx,men att jag inte hade pengarna till det. Johan sa då att jag kunde få skjuta en oryx till nedsatt pris på en annan farm,då det gick en gammal och ensam tjur där som hade börjat att bli tunn.
Vi var på den farmen och letade efter tjuren i två dagar. Men lyckades inte ens få se en skymt av den,då menar jag inte ens ett spår. Nu var det inte heller många dagar av resan kvar så det började kännas som att jag inte skulle få chansen att få skjuta min önskade oryx.
Under kvällen på dag två så bestämde vi att vi skulle prova att smyga på oryx på farmen där vi bodde istället.
Så när vi vaknade på dag tre var vi förväntansfulla. Efter en snabb frukost så åkte vi ut och började kolla efter spår. Vi hann inte så långt ut på farmen fören vi skymtade oryxer på långt håll. Jag och Johan tog skjutkäppen och började smyga mot platsen där vi såg gruppen med oryx trava iväg. Min far hängde även med då han ville försöka att filma.
När vi var började närma oss oryxen på två hundra meter,så skymtande vi dem ibland buskar och akacia träd. Så förstod vi att vi skulle behöva krypa på dem för att undvika att bli upptäckta. Var inte världens bästa dag att ha korta shorts kan jag ju säga. Vinden var bra så vi började krypa sakta ibland akacia träden rakt emot dem. Min far och filmkameran fick däremot stanna kvar och vänta.
När vi var ca 100 meter ifrån dem så uppenbarades första riktiga skottchansen. En tjur stod ensam i en glänta bland buskar och träd,de övriga tre oryxerna stod några meter bort. Vi kunde inte resa oss upp, utan vi satte oss på knä. Johan gjorde en diskret gest som betydde att jag skulle lägga bössan emot hans axel. Jag gjorde som jag blev tillsagd och precis när jag osäkrar så klickar säkringen till oväntat högt. Oryxerna tittar fundersamt omkring och travar långsamt framåt ca 100 meter. Johan blänger bak lite surt mot mig,jag känner mig som världens klantarsel. Tung känsla i bröstet men vi hoppas på en ny chans.
Det betyder att vi får fortsätta att krypa eftersom de sprang igenom ett rätt tät buskage av akacia för att sedan stanna på andra sidan för att fortsätta att beta. Så vi kryper emot dem och lyckas krypa oss in på ca 70 meter,då det plötsligt bland ett par buskar uppenbarar sig en ensam oryx. Större delen av kroppen är dold av vegetationen,det enda jag ser är en del av bogen samt hals och huvud. Johan markerar att jag försiktigt ska lägga bössan mot hans axel och osäkra med största försiktighet. Han viskar även “shoot it in the middle of the neck”. Jag känner hur min puls ökar när jag får oryxen i kikarsiktet,jag tar ett djupt andetag och kramar av skottet.
Skottet går och bryter tystnaden. Där jag såg oryxen rusar nu över tio stycken oryxer förbi,tidigare hade vi endast sett fyra stycken med den som jag sköt inräknad. Johan frågar mig om jag missade,då han aldrig hörde träffen i djuret. Jag säger att jag är rätt säker på att det var träff,men blir osäker då han frågar.
Jag får sitta kvar och guida honom fram till skottplatsen ifrån där vi sköt sitter. Det kändes som ett par väldigt långa minuter när han var på väg fram mot skottplatsen. Under tiden så hinner min far komma fram till mig, han var med och smög med oss en stund i början för att försöka få med jakten på film. Han frågar mig hur det har gått med lite orolig ton i rösten för att sedan gå efter Johan för att titta på skottplatsen.
När min far är framme vid Johan så ser jag hur de står och pratar en stund. Sedan kommer Johan tyst gående emot mig utan att röra en min,för att sedan någon meter ifrån mig utbrista med ett stort leende “Alex! You got the oryx! och sedan krama om mig.
Jag känner hur en lättnad lyfter ifrån mina axlar. När jag var väl framme vid oryxen så kände jag världens kick.Äntligen så hade jag fått min oryx! Det var en vacker ko med långa ståtliga horn som hade fallit ihop i skottet.Jag var så överväldigad att jag då för stunden var få ordig. Det mesta jag fick ur mig var mest “yeah” gällande alla frågor om jakten när övriga gänget kom med jaktbilen för att hämta upp den.
Senare när vi var hemma på campen för lunch så var det dags att rengöra knäna. De var fulla av acasia taggar,det var inte så skönt då adrenalinet hade lagt sig.
Idag så hänger oryxen och de andra antiloper ifrån resan som ett vackert minne på min trofévägg. Många fina minnen samlade och det är de första jag ser när jag vaknar på morgonen!
// Alexandra Hellström
Borntohunt - Alexandra Hellström 