“En jägare som inte har besökt Afrika har så mycket att upptäcka”
Det är ett citat som många gånger flyger förbi i mina tankar. Två Afrika besök senare och man är fullständigt fast.
Det finns inte mycket som ger mig personligen lika mycket jaktfeber som drömmarna att få besöka Afrika igen. En fantastisk fauna av arter samt landskap som slår det mesta. Nya upplevelser varje dag. Jag fick höra ifrån många som besökt Afrika att “Namibia måste du besöka, det blir inte bättre än så”. Sagt och gjort blev jag beslutsam att jag vill se livet som jaktguide, något som locka efter att ha jagat i Sydafrika i två omgångar. Jag vill veta mer om deras vardag. Några samtal senare och jag hade en jaktpraktik ordnad via Jakt i Namibia. Under min vistelse skulle jag ha Wekebi som min utgångspunkt med guiderna. Här fanns det områden på mer än 150 000 hektar att utgå ifrån under min vistelse. Med mig den första veckan hade jag en grupp ivriga jägare ifrån Sverige, där flera ur sällskapet skulle för första gången få sätta sin fot i Afrika och få sitt livs äventyr. Jag skulle få följa dem och dokumentera deras resa samt följa guidernas intensiva arbete.
Vid landning i Namibia möttes vi upp av den blivande jaktguiden Reino.Hans uppdrag för dagen var att möta upp oss inne på flygplatsen och transportera oss ut till farmen. Vi skulle sedan åka med bil till We kebi som ligger i Hardarp regionen i närheten utav Maltahöhe. En dagsresa som innebär 12 timmar i bil tur och retur. En uppgift som ofta landar på jaktguiderna att utföra men idag var det jaktelevens ansvar. Han hade laddat upp bilen med vatten och vi fick hjälp med inlastning av vapen och övrigt bagage. Sedan kunde den 6 timmar långa bilfärden börja för oss. När vi rullat någon kilometer ifrån flygplatsen får vi se resans första vilt, en grupp röd koantiloper som beta alldeles intill riksvägen. Ett trevligt välkomnade efter de drygt 11 timmar som man spenderat på flyget.
Att få chans till jaktpraktik i Namibia är något utöver det vanliga. Jaktkultur skiljer sig överallt i världen men flera länder i Afrika har världens mest framgångsrika viltbevarande. Många arter finns mer än aldrig för och många arter har räddats tack vare att det finns intresse för jägare att komma och jaga dem. I Namibia är jakten strikt gällande troféer och man har minimum mått för export av troféer. Alla jakter ska också ske med en utbildad jaktguide. Utbildningen är väldigt intensiv, det är en gång per år som man kan skriva upp sig för att färdigställa kursen med prover. Det finns tre olika klasser av jäaktguider som får bedriva guidning. Om man har mål att vara frilans och jaga samt jobba över hela Namibia behöver man köra praktiskt och teoretiskt i drygt 6 år. Då får man titeln “Professional Hunter” vilket är det högsta. De andra benämningarna är “Hunting guide” samt “Master Hunting Guide” som alltså är lägre än PH. Om man kuggar på uppskrivningen ett år får man vänta ett helt år igen innan man får nästa chans att göra testerna. Proven består utav flera moment och man måste kunna bemästra alla moment. Jag fick då på min resa chansen att lära mig mer utav vad hela jaktguidesyrket innebar.
Första dagen vid Wekebi kom vi fram på eftermiddagen. Vi i sällskapet tog en kortare paus för ombyte och sedan tog vi med våra vapen till skjutbanan som fanns tillgänglig nära vår lodge. Jaktguiderna fick ingen paus utan förberedde bilarna åt oss. Man vet aldrig hur vapen behandlas under hantering kring flyg så är alltid bäst att kolla hur skjutningen funkar väl framme. Vi hade skjutit in min browning x-bolt 30.06 på 200 m hemma i Sverige. Den tog precis likadant som hemma, så vi behövde inte ändra något. En halvtimme senare och vi hade delat upp oss i två gäng för att åka ut och utforska omgivningarna. Vi såg redan under första kvällen mängder utav vilt. Bland annat springbockar,kudus, oryxer, Röd koantilop, aardwolf (ovanligt vilt att se) med mera. Trotts sitt namn är Aardwolf en fredlig liten termit och insektsätare berätta vår guide. En ur resesällskapet lyckades nedlägga sitt första afrikanska vilt redan samma kväll. Det firades med blod i ansiktet som är en stark tradition där nere när man fällt sitt första vilt på jakt där.
Vi begav oss därefter till olika områden under våra jakter. En del av vilten drog sig till speciella delar utav jaktområdet samt föredrog vissa miljöer i sitt födosök. Vi besökte Namibia under slutet av juli, då är det vinter och inte alltför mycket vegetation i bergen. Bristen på föda i bergen gjorde att många vilt sökte sig till dalarna och slätterna. Kudun hade vi tur med under vår första vecka. Det var en efterbrunst eller sen brunst som lockade ner tjurarna ifrån bergen för att uppvakta de många hondjur som fanns i området. Bergszebrorna lyckades vi också möta nedanför bergen under tidig morgon respektive sen eftermiddag/kväll. Det var bland de tillfällen som de kände sig mer säkra och under dagarna föredrog de att vara uppe i bergen. Vintern gjorde dem tvungna att söka föda utanför bergen.
Man kan däremot inte sluta att fascineras över guidernas skicklighet att komma in på många av de mycket skygga vilten samt deras kunnighet.Jag lärde mig verkligen någonting nytt varje dag med min guide under min praktik. Områdena som vi jagade i var väldigt öppna och mycket berg. De flesta utav djuren har mycket skarp syn som gjorde smygjakten till en riktig utmaning. Vi fick erfara att många utav vilten också har riktigt bra luktsinne. Om man lyckades komma in under 200 meter hade man oftast flyt, närmare än så handlade det mer om tur eller att man verkligen lyckades att överraska viltet. Främst berodde det också på bristen av större vegetation för oss jägare att gömma oss bakom. Där vi jagade fanns det inte mycket träd utan mest buskar som var runt 1 meter höga.
Vi hade däremot flera jakter där vi lyckades smyga oss riktigt nära inpå viltet eller överraska det med att komma nära. Vi var däremot flera ur gruppen som lyckades smyga oss på eller komma in på vilt på betydligt närmare håll än så. Några av de korta skotthålen var på vårtsvin med 25-40 meter till dem. Vårtsvin har däremot dålig syn men de tar de igen med luktsinnet. Så med rätt vind var det inte svårt att komma nära in på dem.
En av de svåraste antiloperna att smyga sig på eller överraska var utan tvekan Röd Koantilop. Det var mycket spännande och intensivt att jaga dem. Deras skarpa syn missade inte mycket. Hela tiden på helspänn och beredda på flykt. Dessutom en av de snabbaste antiloperna. Tufft att smyga sig och kräla efter dem i värmen. Det fick jag se och uppleva med min guide Francois Bergh under min praktik..
Bergszebran var också ett vilt som man inte skulle underskatta. Deras förmåga att bestiga bergen var helt fascinerande att se samt att de smälte väldigt väl in i landskapet. Det gjorde dem svåra att komma nära inpå utan att upptäckas utav dem först. Deras sinnen är inte att leka med utan jakten efter dem var en riktig utmaning och prövning vissa gånger. Vanligaste sättet att jaga bergszebra var att smyga efter dem uppe i bergen. För mig var det ett av de svåraste vilten att få syn på i bergen. Guiderna vann varje gång när det gällde att upptäcka zebror. Bergszebran är för Namibia en skyddad och endemisk art, men som annat vilt behöver även den förvaltas för att inte nå för stora populationer. Det är en art som kan nå en mycket hög ålder, det var inte ovanligt att man fällde hingstar som var upp mot 20 år gamla. Köttet var också ett av de mest uppskattade och man tillverka mycket köttprodukter ifrån det.
Jag och de andra jägarna kände aldrig någon osäkerhet när man var ute på jakt med guiderna. Man blev väl omhändertagen och de var mycket proffsiga. Ingen press med att ta skott och om man kände sig osäker på skotthål fick man chansen att försöka ta sig närmare inpå eller försöka ta bättre stöd. De flesta skotten avlossades ifrån en Primos Triggerstick som är ett trebent skjutstöd med mycket smidig och enkel höjdjustering. Du kan justera höjden på benen genom att hålla in en knapp. Skjutskäpp underlätta, Det var ofta svårare att hitta naturligt stöd i form av träd och sten om man var nere på slätten. Det var väldigt platt och öppet mellan bergen. De flesta träd och buskar har också stora taggar. Då det ofta handlade om långa håll var det väldigt bekvämt med en trebent skjutkäpp. Bara lägga an med vapnet och få till en vettig anläggning. Sen är det lätt att stå eller sitta med käppen. Guiderna ger även en hel del tips om skottplacering. Skottvinklar mot vilt kan variera kraftigt. Jag lärde mig väldigt mycket om guidning av andra jägare.
Guiderna är helt fenomenala på att komma inpå djuren samt att upptäcka dem på långa håll. Flera gånger som de stannade upp och började peka på en fläck i bergen i fjärran. Något som slutligen visade sig vara en Bergszebra eller Kudu. Som jaktgäst stod man ofta mållös och klia sig i huvudet .Man kände sig ofta blind, men ibland kunde man lyckas imponera på spårare eller guider genom att man fick se ett vilt före dem. Jag lärde mig enkla knep som underlätta när man försökte urskilja vilt i det rödbrutna landskapet. En del vilt lyckades man att specialisera sig på att finna. Mitt sådant vilt var Klipspringer, en liten antilop som liknar en ballerina med sitt trippande på klövspetsarna. Ett riktigt litet bergsvilt som levde i små familjegrupper. Att leta efter dem vissa dagar i bergen var som att söka en nål i en höstack. Så fort de känner sig jagade springer de mot bergstopparna eller in bland klipporna. Jag fick därför i uppgift under praktiken att spana ut en klipspringer åt en av de svenska jägarna. Vi lyckades hitta flera olika men tillslut kom rätt läge för guide och jägare.
Jag spenderade min tid med huvudguiden vid We Kebi som heter Francois Bergh. Han var utan tvekan den bästa guiden som jag någonsin har jagat med utomlands. Det kunde flera utav de andra jägarna hålla med om när vi under kvällarna satt och pratade om jakterna som vi genomfört. Det var med Francois som jag följde under min praktik samt mina jakter på plats. Jag lärde mig mycket om troféer och viltet som vi jaga när jag följde med honom. Han svara tålmodigt på alla frågor om djur och natur samt guideyrket i sig. Vi mätte och bedömde alla troféer som fälldes under tiden som jag var där. Alla troféer måste noga dokumenteras för att få tillstånd för export från landet. Man har väldigt strikta regler och riktlinjer gällande troféjakten. De måste också klara minimum som finns på alla troféer för att få exporteras samt vissa arter behövde särskilda tillstånd, man ville inte exportera för “små” troféer samt man har en del skyddade arter. Mycket pappersarbete men bra för landets viltstammar.
I själva processen med att flå och urtagning har ofta jaktguiderna lokalt anställda som arbetar som spårare och skinners, de hjälper alltså till med att spåra upp djur till guider samt att ta ur och flå djuren enligt jägarens önskemål. Jaktguiderna sköter mer själva jakten och omhändertagandet av jaktgästerna. Men i utbildningen till jaktguide är också flå och urtagning en viktig del. Fast oftast inget som de behöver praktisera dagligen när de har medhjälpare på plats. Att flå bergszebra för helt skinn tar tid samt att flå en antilop för bogmontage är krävande. Många av djuren har kort päls och tunna skinn, så minsta lilla snitt syns.
Vi åkte även runt en hel del för att kolla alla vattenhåll i området, de flesta var konstgjorda så vi kollade att det fanns vatten åt viltet annars tappa vi upp vatten. Det fanns en del naturliga vattenhål men vissa höll dåligt med vatten under vintern. Vi satte också ut saltstenar som vi ställde ut direkt på marken, riktigt stora block. Vi åkte också runt och kollade ut platser där de planerade att bygga gömslen för framförallt bågjakt samt fotografering utav vilt. Dagligen såg vi även spår ifrån leopard samt geparder.
Ett helt klart intressant arbete och alltid kul att lära sig mer om viltvård och viltförvaltning i andra länder. Drömmen att själv agera PH i Namibia växte under min tid där. Jag har bara agerat guide på vilt som mufflon och dovhjort hemma i Sverige. Jaktguide i Afrika skulle vara riktigt roligt att få testa på någon gång. Jag kan säga att jag lärde mig väldigt mycket om jakten där samt djurlivet. En helt annan inblick i livet och vardagen där när man fick hänga med en PH där. Annan syn än att bara vara där som turist. Jag fick ett eget “guide” rum där, inte alls lika flådigt eller lyxigt som jaktgästernas men det kändes mer som “hemma” för mig. Passade perfekt när man hjälpte till med arbetet på plats.
Jag lyckades att fälla flera vilt under min resa men ett av de mer speciella var babian. Att jaga babianer gjorde jag en hel del under min praktik. Dels för det är mycket problem med babianer. Speciellt när det finns mycket av dem. Fara för tamboskap samt de kunde verkligen förstöra för farmare. Riktiga ligister som till och med kunde göra inbrott och förstöra anordningar vid de anlagda vattenhållen. Det var mängder av babianer i området och vi såg dem dagligen under våra utflykter. Man kunde ofta se eller höra dem på mycket långa håll. De är skygga och svårjagade djur med oftast mycket långa skotthåll. Ett djur som ständigt är i rörelse. Utmaning att fälla dem. Bergen var deras trygghet. Så fort de ana fara var de på väg till topparna. Ofta hörde man deras vrål ifrån bergen och på det sättet fick syn på dem. Skotthåll var ofta kring 300-500 meter. De behövde verkligen jagas för att måna om viltvården, de tog mycket små djur samt faran med babianer som blev för närgångna vid farmerna. De fanns get- och fårfarmare i området men de höll sina kid och lamm instängda för faran av områdets alla rovdjur. Mycket smarta djur så bästa sättet att hålla dem undan människor och tamdjur var att jaga dem för de lärde sig snabbt faran av människor om de hölls under ett jakttryck.
Jag trivdes mycket bra i Namibia och det var spännande att lära sig mer om landet och dess djurliv. Viltvården är mycket framgångsrik och det märks väl när man är ute. Man ser väldigt mycket när man är ute på jakt. Under tiden som vi hade jaktgäster så skämdes vi bort varje kväll med trerätters middag. Där viltkött från området oftast var huvudrätt. Jagat av jägare som besökt Wekebi. Bland de bästa köttet för detta område var Bergszebra och Oryx. Otroligt mört och välsmakande kött. Det påminde en hel del om våra svenska vilt i smaken. Min absolut bästa resa. Denna resa står högst av alla mina jaktresor. Jag vill och kommer att åka tillbaka igen. Det är ett som är säkert.
Fakta – Professionell Guide i Namibia
I Namibia har man en väldigt intensiv utbildning för att jobba som jaktguide. Om man vill vara en jaktguide som kan jobba över hela Namibia och guida alla jaktbara vilt är det sex års utbildning som krävs med praktik också inräknat, då kallas man för PH. Det är många olika tester som vävs samman inför provet. Du kan bara göra uppskrivningen en gång under året och om du då kuggar under de proven måste du vänta ett helt år innan du kan skriva om provet.
De är tre olika typer av klassificeringar gällande jaktguidning:
1. Hunting guide
- Master hunting guide
- Professional hunterMer information om vad som gäller om jakt i Namibia finner du här – http://www.napha-namibia.com/
Fakta – NAPHA, Namibia Professional Hunting Association
NAPHA grundades år 1974 för att framhålla och promota Namibia som jaktdestination internationellt och skydda rätten att jaga i landet. Viltstammarna har ökat drastiskt sedan bildandet av organisationen och dess regelverk. På deras hemsida kan man hitta all fakta gällande jakt i Namibia .
Idag har NAPHA över 400 medlemmar som är jaktguider och professionella jägare. NAPHA har arbetat med bevarande av arter samt återinplantering av vissa arter. NAPHA har hårda regler och krav gällande om jakt samt trofé. Alltför att utveckla viltstammarna och verka för hållbar och etisk jakt.
Föreningen insisterar på att dess medlemmar ge den högsta standarden av professionell service till internationella jakt gäster . De förväntas jaga helt i enlighet med de etiska principer som anges i NAPHAs jaktkod. Professionella jägare ska alltid uppmuntras att agera ansvarsfullt gentemot naturen samt djurlivet och den lokala befolkningen .”
*WWF stöttar också NAPHA och jakten i Namibia. Enligt en färsk artikel ifrån WWF håller Namibia den största stammen av frilevande svarta noshörningar samt Afrikas största population av geparder.
Sök på “WWF and trophy hunting” för att läsa mer om deras tankar angående troféjakt.
* World Wildlife fund dvs Världsnaturfonden.
Borntohunt - Alexandra Hellström 