Namibia, något att längta efter
Sista dagarna i Namibia och på Wekebi. Jag har haft en fantastisk resa med både nya jaktminnen samt att testa på livet som jaktguide. En sak är säker. Namibia är bland det bästa som jag har upplevt. Friheten, djur och naturlivet. Så mycket ödemark och knapt några staket. Där vi befinner oss är det röd jord och berg så långt ögat kan nå. Jag längtar allt annat än hem.
I flera dagars tid har hårda vindar stoppat våra jaktplaner. Det sista jag önskar för den här resan är att få fälla en Red Hartebeest, en antilop som jag inte har jagat tidigare. Men de har varit alldeles för varska och flyktbenägna under hård blåst, då de är nervösa över att rovdjur som leopard eller gepard ska lyckas överrumpla dem. Varje morgon och utflykt ser vi leopard eller gepardspår. Vi väntar på att vädret ska lugna sig.
Min sista jaktdag är det stilla igen, blåsten är borta. När vi är ute och smyger stöter vi plötsligt på en grupp med ensamma tjurar. De har inte uppfattat oss utan de kommer travande nästan rakt emot oss. De överrumplar oss helt när vi fotograferar en fin kudutjur. De befinner sig på slätten långt ifrån de stora röda bergen. De kommer i lugnt trav emot oss. I sikte har de en dal mellan två stora kopjes (hällar av stenblock). Vi försöker hålla låg profil ibland buskar tills de försvinner utom synhåll. Vi vill inte att denna chans ska undgå oss så vi tar oss försiktigt framåt.
Tidigare under morgonen stötte vi på en riktigt stor grupp, där det var blandat med både tjurar, hondjur och kalvar. De var däremot omöjliga att smyga sig inpå då de befann sig mitt ute på en grässlätt ibland bergen. Otroligt varskt gäng som uppfatta oss på över 500 meters håll. Vi var chanslösa att smyga oss på dem. Nu vände däremot vår otur när vi lyckades få tjurarna på oss. Precis när den sista av tjurarna försvann in mellan kopjarna påbörjade vi vår ansmygning. Vi smyger oss fram till den första kopjen och spanar försiktigt över kanten för att undvika att bli sedda. Min guide Francois signalerar med kroppsspråk att de är där och vi börjar långsamt smyga oss runt för att få en bättre vy. Vi har tur att det är mycket buskar intill kopjen. Taggigt men det finns chans för oss att gömma oss för antilopernas otroliga syn. När vi lyckas smyga oss runt får vi smyga hukade och krypa om vartannat. Francois stannar upp och sätter sig ner på knä. Drygt 500 meter ifrån oss står tjurarna. En går långsamt och betar bland buskar medans de andra står på ett krön och spanar rakt mot vårat håll. De är precis att man ser halva djuren, då det är en svacka där två av tjurarna står på vakt. Som att de har på känn att det är någonting på gång.
“De vet att det kan vara jägare här” säger Francois. De har tidigare under säsongen fällt en tjur på samma ställe som där vi nu befinner oss, mellan samma kopjes också den ur en herrklubb. Vi sitter still och väntar på att de ska vända blickarna åt ett annat håll. Värmen stiger betydligt när de börjar närma sig mitt på dagen. Solen riktigt steker på i våra ryggar där vi sitter mitt i solen. Vi får söka skugga i vår väntan på att djuren ska röra sig.
Det är ett sista vilt som jag önskar jaga för min resa till Namibia för den här gången. En antilop som har gäckat mig. Men som jag nu äntligen kan få chans att komma inpå. Röd koantilop. En av de snabbaste antiloperna med otroligt vass syn. En utmaning att komma nära inpå dem i det stundtals öppna landskapen. De trivs bäst i det öppna landskapet mellan bergen.
Vi konstaterar att alla tre tjurarna är mycket fina trofédjur efter en stunds kikarspaning. Den vi ska försöka oss på betar ensam runt 30 meter från de andra. Så fort de två utkiksdjuren kollar åt ett annat håll börjar vi smyga oss närmre bland stenar och taggbuskar. Francois ger klart att vi ska hålla låg profil framåt och jag får följa efter precis bakom honom. Det börjar bli svettigt. Flera gånger som vi får stanna upp och vara stilla som statyer. När vi kommer in på drygt 300 meter märker vi att de börjar ana att de inte är ensamma. De lyssnar, kollar åt vårat håll samt frustar allt mer. Francois vill försöka komma lite närmare. När vi kommer in på drygt 230 meter säger jag att jag kan testa ett längre skott, jag vill inte låta den här chansen försvinna på tjuren. Vi hör babianer som börjar gapa i bergen på håll. De flesta djur blir mer vaksamma när de hör den varningen.
Det känns riskabelt att försöka komma närmare. Vi sätter oss ned. Jag tar den trebenta primos skjutskäppen framför mig och tar stöd med armbågarna på knäna. Det känns rätt stabilt men får också ta lite stöd mot Francois. Tjuren börjar röra sig sakta bland buskar drygt 230 meter ifrån oss. Han stannar så att han precis får en stor buske mitt för bogen. Vi väntar redo på att han ska röra sig ytterligare någon meter för att bli fri mellan ett par buskar.
“Vänta tills han rör sig” viskar Francois. De andra tjurarna trampar otåligt och kollar åt vår riktning. Vår tjur börjar röra sig långsamt med bredsidan mot oss. Francois tecknar åt mig att vara beredd och gör en skarp vissling. Tjuren stannar upp mitt och vrider huvudet mot oss. Det är rent skottfällt. Pulsen gör mig små skakig att jag får släppa blicken i kikaren och ta ny fokus. Jag kramar av skottet. Får en dålig känsla när jag känner i skottögonblicket att jag råkar dra åt höger. Men jag ser på skottreaktionen att skottet tar lite för långt fram och långt ner i bogen, nästan benet, tjuren hoppar till men magkänslan säger att det inte är ett dödande skott. Jag laddar om snabbt, men tjuren försvinner in bland buskar och lunkar över krönet med de andra två tjurarna. Han rör sig långsamt. Vi tar skjutskäppen och springer efter tjuren. När vi kommer fram till krönet som tjurarna gick över ser vi tjuren drygt 250 meter ifrån oss. De två andra tjurarna har sprungit ifrån honom och han står ensam bland buskar. Jag får upp skjutskäppen framför mig. Han står aningen vinklad ifrån oss. Jag håller högt i bogvecket. Pulsen får lägga sig innan skottet går. Tjuren slår ihop på stället.
Vi båda känner en lättad över att tjuren ligger. En vacker och ärrad tjur. En intensiv och spännande jakt fick ett perfekt avslut.
Väl hemma i slakteriet är Francois i extas när vi mer noggrant studera trofén. Vi mätte den till 26 inch och den största som hade fällts på farmen. Spännande överraskning!
Fakta – Red Hartebeest (Röd Koantilop)
Arten har ett mycket säreget utseende med avlångt huvud med märkligt krokig form på hornen, huvudformen är mycket likt en häst. Antilopen kan som snabbast springa i cirka 55 km/h. Antilopen är rödbrun i tonen med en del svarta partier på ben och huvud. Den föredrar det öppna landskapet, då den äter mer gräs än kvistar och buskar.
Antilopen lever i grupper som kan vara ifrån ett 10-20 tal upp till 100 djur. Äldre tjurar är ensamma eller bildar mindre herrklubbar. Kor och kalvar går ofta med en tjur som leder och skyddar gruppen mot andra tjurar. Båda könen har horn, men hondjuren är betydligt mindre i både kropp och horn. En tjur väger cirka 150 kg och en ko cirka 120 kg.
Red Hartebeest fotat i Sydafrika av mig 2011 & 2013.
En mycket spännande antilop att jaga. Varska och svåra att komma nära i det öppna landskapet mellan bergen där vi jagade dem. Vi uppfattade att de hade väldigt bra syn, då de flera gånger fick se oss på avstånd över 500 meter och började fly undan oss.
Geparden Bushman hängde gärna med i slakteriet.
Jakten var via Zaris Safaris. Jaktområdet ligger i Hardarp Regionen, inte långt ifrån Maltahöhe. Deras jakt/turistlodge är Wekebi. För mer info besök deras hemsida – Zaris Safaris
Deras facebook – Zaris Safaris Facebook
Instagram – zaris_safaris
Borntohunt - Alexandra Hellström 