Namibia -Öga mot öga med Vitsvansad gnu

Det är för första gången någonsin som jag har satt min fot i Namibia, ett land som känns som en helt annan planet jämfört med hemma. Där vi bor och jagar är det utbrett med rödsand och röda karga berg så långt ögonen kan nå. Vintern märks av på landskapet, nästan alla buskar och gräs går i en mer gulaktig ton, det är enbart vissa träd och buskar som skiftar i grönt. Svårt att förstå vad djuren lever av under den här årstiden. Inget regn på en mycket långtid och vintern har varit ovanligt kall. Jag kan inte sluta fascineras över de magnifika vyerna och Wekebi lodge som vi har som vår startpunkt känns som ett paradis mitt ibland alla berg.

Som ett sagoväsen

Vi har hunnit att jaga en rad olika arter under min tid här, men det är fortfarande ett vilt som jag verkligen önskar att få jaga innan hemgång för denna gång. Vitsvansad gnu, ett djur som lite ser ut som ett sagoväsen. Ett vilt som är inplanterat här i Namibia. I området dit vi ska och jaga dem har de gått fritt i över tjugo år.

Plötsligt ser vi en vitsvansad gnu strosa ensam på en uttorkad flodbädd mindre än fem hundra meter ifrån oss. Det är en äldre tjur och han kryssar mellan taggbuskar långsamt bort från oss. Vi har letat efter gnuer hela morgonen och det är den första som vi har sett på flera dagar. Han får inte försvinna ur sikte. Efter att ha kollat vindriktningen börjar vi smyga emot det håll där vi såg den passera ett snår. När vi har kommit ett par hundra meter känner vi att vi inte är ensamma, mindre än två hundra meter ifrån oss står en grupp med strimmiga gnuer (Blue wildebeest) och spanar åt vårat håll. De är mellan oss och den ensamma tjuren, vi måste leta en annan stig att följa för att inte råka skrämma dem och i värsta fall även skrämma tjuren som vi är förföljer.

Omringade av berg

Landskapet där vi jagar är relativt platt men omgivet utav berg på alla håll och kanter. Känslan av att vara i botten utav en stor gryta. Det finns en del buskage, men det är inte tillräckligt mycket för att kunna smyga sig fram obehindrat eller helt dold för viltet. Vi lyckas komma fram till ett krön där vi såg tjuren vandra över, vi smyger upp bakom ett par stora stenblock som vilar precis på kanten. När vi kryper upp i stenblocken som hålls delade utav ett träd ser vi att tjuren har anslutit en grupp med ett trettio tal vitsvansade gnuer som också har sällskap utav strimmiga gnuer. De är inte långt ifrån oss utan gruppen rör sig långsamt runt betandes och frustandes på mindre än hundrafemtio meter bort. Vi ser att de finns flera lovande tjurar i gruppen, en med väldigt grov bas på hornen. En riktigt vacker tjur. Det finns också flera tjurar med mindre bas på hornen, men med fina utlägg och hornspetsar som viker mer utåt. Jag fastnar för tjuren med den grövsta basen. Francois som är min guide är säker på att det rör sig om en tjur i minst silver men troligen guldklass, en trofé i toppklass. Han tycker att det är den som vi ska satsa på att komma åt i denna grupp.

dsc_9524-3

Därifrån vi sitter kan vi inte komma åt att skjuta tjuren. Vi skymtar dem. Stenblocken är för stora och trädet allt för busklikt för att kunna ta stöd emot. Taggar överallt även på minsta kvist. Han säger att vi måste lämna stenar och tyvärr hamna öppet för att få skottchans, men att jag måste snabba mig när han väl fått upp skjutstödet utanför stenarna. Då en stor del utav gruppen kollar rakt emot oss. Vi smyger upp bakom stenarna och kliver sedan över några buskar ut förbi stenarna. Han ställer ut skjutstödet på en låg men toppig sten.

Okontrollerbar gnufrossa

Jag lägger upp min browning x-bolt 30.06 och jag lägger an mot tjuren som står fri i utkanten av gruppen. Jag får en helt okontrollerbar gnufrossa, hur jag än försöker med andningen kan jag verkligen inte lugna ner pulsen. Adrenalin påslaget är på max. Korset flyger runt överallt och jag fullkomligt skakar från topp ner i kängorna. Jag känner mig alltför ur balans för att prestera ett försvarbart skott. Jag viskar till guiden att jag inte kan skjuta även läget är perfekt.  Han märker av min skyhöga puls. Vi får prova en annan skjutställning.

Vi ser att de hör eller misstänker att de är iakttagna. Alla djuren står vända åt vårat håll med högsta fokus. Hela gruppen står på tå och vi förutsätter att de ska ta till flykt, de strimmiga gnuerna börjar att springa undan och hälften av de vitsvansade gnuerna hänger med dem. Några av de vitsvansade gnuerna springer runt på stället med svansen vilt fäktande och med utdragna frustningar. De strimmiga gnuerna stannar trehundrameter ifrån övriga gruppen. Några av de vitsvansade gnuerna tvåhundra meter bort. Vinden ligger fortfarande i ansiktet på oss, alltså till vår fördel men inte till gnuernas. De har dålig syn och kan inte uppfatta oss som fara. Det är tydligt att de känner av närvaron, men de vet inte om de ska fly eller inte.

Nu när gruppen splittrades försöker vi att hitta tjuren igen, vi ser flera olika tjurar, varav några äldre och tillsynes goda troféer. Men den rätta tjuren saknas. Det är inte gott om buskar där de står, men där gruppen befann sig ursprungligen breder det ut sig en trädliknande buske som vi ser att det står flera djur bakom. Vi förstår snart att tjuren måste vara med det gänget. Grupperna med gnuer frustar ständigt till varandra med en bockande huvudrörelse.

Som att tiden står still

Minuterna känns som timmar, pulsen har mattats ner. Jag darrar inte längre som ett asplöv. Vi har suttit och observerat gruppen med djur i mer än trettiominuter nu. Vi ser att de som stått bakom busken börjar komma ut en efter en. Flera hondjur kommer fram, de har betydligt tunnare horn än tjurarna. Hjärtat slår några extra slag när vi ser en tjur sakta men säkert lämna tryggheten bakom busken. Ovetandes om oss kommer han betandes. Jag gör mig redo med skjutskäppen i högsta hugg. Francois vill göra sig säker med att det verkligen är den rätta som vi sett ut tidigare. Vinkel är svår då han går med bredsida och huvudet i profil ifrån oss. När han vänder huvudet åt vårat håll får vi det bekräftat. Det är den som vi vill komma åt. Han står med huvudet lågt och kollar mot oss. Vi sitter blickstilla.

När han vänder runt är jag redo. Jag sitter med båda benen uppe på stenen för att få det perfekta stödet, jag får till knästöd för båda armbågar. Jag får också luta mig lite lätt mot guiden. Inte en chans att jag kunde få ett stadigare stöd. Pulsen är i viloläge. Jag frågar om det är okej att jag tar skottet. Avståndet är drygt hundratjugo meter. Jag får ett tyst “ja, det är bara att du skjuter om du är redo” . Ett djupt andetag och lugnande utandning. En långsam kram på avtryckaren och tjuren hoppar till när kulan borrar sig in genom bogen. Han staplar efter den flyende flocken av fäktande vita svansar som lämnar ett rött dammoln efter sig. Tjuren orkar bara med sina sista krafter följa efter dem ett fåtal meter innan han faller ihop och slutligen hamnar på rygg. Vi hör en sista suck och sedan är allt stilla. Jag får en uppmuntrande klapp av Francois på axeln.

dsc_1265

Sakta börjar vi att gå fram mot gnun. Vi ser de andra gnuerna som har stannat upp femhundra meter bort. De kollar mot platsen där tjuren lagt sig.  Adrenalinet gör sig påmint igen när vi är på väg fram. Väl framme får jag en stor kram av min guide efter att han har lagt i ordning tjuren för foto. Troféen är imponerande. Först när jag håller handen på hornen som jag verkligen förstår storleken. Trofén är svår för mig att greppa. “Jag tror den kan klara en guldmedalj” säger Francois. Jag är nöjd oavsett då det var en mycket spännande jakt med ett lyckat avslut. Det är inte alla gånger ens hjärta får en sådan fart som med denna tjur. Det är de stunderna som aldrig faller i glömskan. Sånt som får en med ett leende att drömma sig tillbaka och längta efter nya äventyr i Namibia…

1

dsc_1086

dsc_1217

dsc_1272

dsc_1242

This slideshow requires JavaScript.

Allmänt om Vitsvansad gnu och trofémätning av antilopen

Namnet “Vitsvansad gnu” kommer ifrån antilopens vita svans. Det vita kommer igen mot borst som den har på ryggen, där de även tonar in i en svart/brunfärg. I helhet är antilopen mesta dels svart/mörkbrun. På huvudet har de som en tuppkam med svartborst ned mot nosen. Ögonfransarna är vita. De har även en fyllig svartman under hakan samt under magen har de även svart/brunt borst som hänger. Tjurarna är oftast mörkare i färgen, ungdjur och hondjur mer brunton.

Båda könen har horn, men tjurarna har betydligt grövre och större horn. En fullvuxen tjur mäter kroppsligt cirka 212-242 cm med en mankhöjd på cirka 111-121 cm.  Vikten på ett fullvuxet djur ligger mellan 100-180 kg. Kalvarna väger cirka 11-22 kg  vid födseln.

Livsmiljön är öppna grässlätter på höglandet, vilket bidrog till att den blev mycket lättjagad med moderna vapen.

För att få tillstånd att exportera en Vitsvansad gnu trofé ifrån Namibia bör trofén hålla 165 poäng, vilket hamnar alldeles under bronsklass. Medaljklasserna är 174 poäng för brons, 183 poäng för silver, 192 poäng för guld enligt NAPHA* (Namibia Professional Hunting Association)
http://www.napha-namibia.com/fileadmin/user_upload/PDF/Minimum_Measurements.pdf

dsc_0678Geparden Bushman var mycket intresserad av min vitsvansade gnu. Var sugen att ta sig ett smakprov. Gnun blev ett bogmontage som nu hänger hemma på väggen.

Vitsvansad gnu, räddad av farmägare och jägare!

Mot slutet av 1800-talet var den vitsvansad gnun på gränsen till utrotad, största bidragande orsaken var ett alltför hårt jakttryck med både laglig och olaglig jakt. Gnun fanns kvar på två olika farmer i deras ursprungsland Sydafrika. Farmare och andra grupper som var intresserade av att bevara arten, bland annat jägare började jobba för att rädda arten. Man såg ett värde att bevara arten och räddningen blev hägn och skyddade områden. År 1982 räknade man att det fanns 150 djur på två olika farmer i Sydafrika. Man började återintroducera arten till forna levnadsområden samt man planterade även in dem i  Namibia. Vilket fick populationen att öka drastiskt. År 1992 hade populationen hunnit att växa till över 7000 djur. Idag räknar man att det finns mer än 18 000 djur i både Sydafrika och Namibia. Man räknar med att ca 80 % av gnuerna finns i privata ägda hägn samt 20 % i skyddade områden. Idag klassas arten som livskraftig och inte längre hotad.

dsc_1267

Text – Alexandra Hellström Bilder – Alexandra Hellström & Francois Bergh

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s