Som ett spöke försvinner han ljudlöst in bland de taggigaste buskar och snår. Hur det går till med så stora horn det begriper jag inte, då buskagen i princip är ogenomträngliga och allt för besvärliga för oss att passera .  Plötsligt är han bara borta och i nästa stund är han nästan helt upp på en bergstopp. “Vi hinner aldrig i fatt honom uppe på berget, där vinner han över oss alla gånger” säger min guide Francois. Vi ser han försvinna över bergskrönet utan tvekan, han har upptäckt oss för längesen. Vi vänder om och ger upp för den här gången. Afrikas grå spöke som känner sig jagad i bergen är inte lätt att hitta igen. Vi lämnar den kudun och beger oss iväg på nytt.

Kudu på ca 50″ tum som flyr undan från oss. En ung och lovande tjur som var frilevande, men vi såg den vid flera tillfällen. Den fick vi inte skjuta för den hade bra anlag för avel.

Jag har tidigare under mina resor aldrig sett såna mängder av kudu som här i sydöstra Namibia. Jaktområdet där vi befinner oss ligger mellan Sossuvlei och Maltahöhe. Under första veckan när jag bara är med som fotograf ser vi grupper med antilopen överallt när vi är på jakt efter andra antiloper. Man har aldrig jagat hondjur här och området där vi jagar har man inte påträffat kudus med rabies, en smitta som annars har drabbat antilopen hårt i övriga delar utav Namibia till och från under många år.  Stor grupp med kudu som vi såg under första veckan. Jag var bara med som kameraman vid det tillfället. Många stora och fina tjurar i den gruppen. 

Vi ser många tjurar som uppvaktar honorna under slutstadiet av deras brunst för det här året. Det är i stort sett den enda tiden på året som de väljer att lämna sin trygghet i bergen. Då träffar man också mängder av tjurar som har kommit långväga, tjurar som aldrig setts tidigare i områdena där vi befinner oss under våra jakter.  Det fälls flera tjurar under vår första vecka på jakt. Men ju mer dagarna går märker vi att de börjar dra sig åter mot bergen.  När det är dags för mig att börja leta efter min kudu är de större tjurarna svåra att hitta. Dag på dag träffar vi enbart på unga tjurar, flera som följer hondjur med kalvar. Hondjuren börjar att gå mer och mer ensamma utan sällskap av de äldre och större tjurarna.  Vi får ta oss mer mot bergen i vårt sökande efter drömtjuren.

Vi träffade på många grupper med kudus. Men när jag var efter en tjur så såg vi mest unga tjurar med hondjuren och deras kalvar. 

Dagarna går och vi fortsätter att ha oflyt med vår jakt. Vi fortsätter att se mängder med kudu men bara fel djur gång på gång. Vi är på flera turer i bergen och letar men stöter mest bara på hondjur eller grupper av bergszebror eller babianer som också trivs där. Vackra vyer i de karga bergen men inga kudutjurar som klarar en god troféklass. Tjurar med brutna horn eller alltför små passerar oss gång på gång. Men vi ger inte upp hoppet. Vi fortsätter med vintersolen i våra ryggar. Under dagarna har vi som varmast runt 30 grader och kallaste morgonen runt -5 grader. Riktigt bra väder för smygjakten.

Att jaga kudu kräver ihärdighet och det är en av de svårare jakterna här. När man väl har en kudu som har fått syn på jägarna så har man bara sekunder på sig att skjuta den innan den försvinner. De är smarta djur med skärpta sinnen. Man brukar säga att man har tre sekunder på sig att fälla en tjur som har upptäckt jägaren, sedan försvinner han likt ett spöke om man inte tar chansen för skott. Kudun är ett av de djur som har absolut bäst camouflage i det rödbrutna ökenlandskapet samt bergsmiljön som är genomgående för området. Det är flera gånger som guiderna och trackers får se kudus på långa avstånd i bergen, men som vi svenskar kliar oss i huvudet med ett stort frågande “vad ser du och vart nånstans?”.   Många av de största tjurarna finns uppe i bergen.

Under dag 15 för mig i Namibia kommer vändningen. Vi har nu under minst 4-5 dagar haft fokus på att hitta en tjur åt mig. Vi har gått och tagit oss åtskilliga turer genom det mycket stora jaktområde som vi har tillgång till under våra jakter. I milda slängar kan man säga att vi hade 100 000 ha att tillgå. Plötsligt när vi spanar ut över ett vattenhål ifrån en kopje (liten bergknalle) får vi se en tjur röra sig i mellan två buskage intill vattnet.  En betydligt större tjur än de som vi har stött på de andra dagarna på kudujakt. Vi väntar tills han försvinner in bakom buskarna innan vi påbörjar ansmygningen mot tjuren. Han är cirka 500 meter ifrån oss.  Francois tar täten med den trebenta skjutskäppeni märket primos. Jag får följa efter honom som en skugga och smyga fram på den röda sanden. Det gäller att hålla en siluett för att väcka lite uppmärksamhet om tjuren skulle ana något. Vi lyckas smyga tyst i den röda sandbädden och undviker alla taggiga buskar och träd med full fokus mot platsen där vi såg tjuren. Det är eftermiddag och solen börjar krypa allt lägre bakom de rödbrutna bergen i fjärran.  När vi är cirka 150 meter ifrån platsen där vi såg tjuren märker jag att Francois ser något. Han tar och ställer upp skjutskäppen och tar upp kikaren. Han kollar rakt mot ett buskage inte alltför långt ifrån oss. 120 meter ifrån oss i skuggan av träden står tjuren. Han anar något men har inte sett oss. Han håller nosen högt att hornen nästan ligger mot den grå ryggen. Jag frågar Francois om det är en skjutbar tjur,  han svarar “Ja, skjut den när du är redo”.

Jag låter min browning x-bolt vila mot skjutskäppen med ett stadigt grepp om stocken. Gräset och buskarna sträcker sig upp mot magen på tjuren. Tjuren står med bredsidan mot oss och huvudet är vridet åt våran riktning. Jag siktar in på bogvecket, jag känner hur pulsen är på gång. Inte läge att bli skakis. Jag kramar långsamt efter ett djupt andetag. Tjuren gör ett hopp och börjar röra sig i sakta tempo uppför en lätt bergknalle, det syns tydligt att kulan har gjort sitt. Vi ser hur blodet pulserar alldeles bakom bogen och färgar pälsen. Kudun hinner inte långt, kanske 20-30 meter innan han rasar ihop. Han lyckas med en ansträngning resa på sig, rejält omtöcknad och han orkar 5 meter innan han blir liggande. En klapp på axeln och sen är det dags att gå och kolla närmare på min kudu. På väg fram kommer pulsen igen, den här gången på riktigt. Sista stegen fram är helt överväldigande. Vid mina fötter ligger i mina ögon en helt fantastisk kudu. Ett nytt vilt, ännu ett drömvilt att checka av på listan över fällda arter. Ett vilt som jag verkligen kämpade för att få fälla och ett otroligt jaktminne, när kudun tog sina sista steg, det rullar på repris i tankarna. När man väl lyckas är man fåordig och stolt. Jag visste knappt vad jag skulle säga, känslorna svämmade över och jag kunde mest bara skylta med ett stort leende.

Jag tackar Francois igen för en fin jakt innan det är dags för foto. Fotostunderna tar man alltid god tid till för att få till bra bilder och man lägger upp djuret på magen samt torkar bort överflödigt blod från päls och ansikte.  Allt för att visa respekt för det fällda och få fina minnesbilder av jakten. Man kämpar verkligen för att ge jägarna en fantastisk jaktupplevelse och man är mycket måna om viltet när de gäller troféer och kötthantering. Wekebi är känt för sina stora troféer och de flesta trofédjur som fällts har en hög ålder.

Jag tackar alla på Wekebi och Matthew med familj för deras gästfrihet. Längtar tillbaka till det fantastiska Namibia!

Om du är sugen att veta mer om jakt i Namibia eller hänga med mig på jaktresa får du gärna ta första kontakt med mig på mejl till alexandrahellstrom@live.se

Planen är en ny resa våren år 2018.

Efter många bergsturer och långa spaningar fick jag äntligen min första kudu! En vacker tjur på ca 49-51 tum. Jag jagade med min Browning X-bolt 30.06 med Norma Oryx 11,7 g / 180 grains. Foto – Francois Bergh

Jag och min jaktguide Francois Bergh. 

Fakta  Kudu – allmänt

Kudu är en antilop som gynnas av människan. Eftersom den är skygg för människan och vaksam förkommer den genomgående i stora delar av Afrika framförallt i Östra och Södra delarna. Den  finns i flera underarter. Kudun som är i Namibia är ” Southern Greater ” som är den största varianten av arten.

Kudun rör sig mest under tidig morgon eller sista timmarna på dagen. De håller sig gärna i bergen eller täta buskage, där de känner sig trygga och dolda. Hondjur och kalvar kan gå i grupper som kan bestå upp emot 12 djur, största grupperna ses ofta under brunsten. De större tjurarna följer främst hondjuren under brunstperioden.

En tjur väger mellan 190-270 kg med en maxvikt på drygt 315 kg. Mankhöjden är upp till 160 cm. Hondjuren är betydligt mindre med en vikt kring 120-210 kg och mankhöjden är drygt 100 cm.

Kudun är ett djur som är svårt att kalla “eget”, då tjurarna kan vandra över större områden under brunsten. Djuren är mycket spänstiga och kan enkelt hoppa över staket som är 2m höga, något som jag har blivit vittne till flera gånger under mina resor. Utmed alla större vägar finns det även stora varningsskyltar för just kudu.

Fakta -Rabies
Rabies på kudu är tyvärr något som med tiden har spridit sig över Namibia. Det har kommit och gått i omgångar. Rabies har tagit hårt på beståndet framförallt  i norra Namibia men har sakta spridit sig längre och längre. Man vet inte säkert hur viruset sprids. Värst drabbade är Kudutjurar. Rabies drabbade djurs skjuts direkt om de upptäcks och är oftast helt apatiska. Viruset sitter i hjärnan på värddjuret och viruset dör ca 5 minuter efter “värden” är död. Man kan alltså ta rätt på trofé utan fara när det har legat dött en stund . Viruset kan smitta människa och är dödligt. Ett av de tydligaste tecknen på rabies är djur som inte skyggar för människor och man menar också på att djuren får en skräck för vatten.

Fakta – Kudutroféer

Namibia har mycket strikta riktlinjer när de gäller export av troféer. Alla hornbärande arter har ett minimått på hornen för att få exporteras. Kudu är minimåttet 44 tum för export. Man har ändrat trofémåttet på Kudu i omgångar med tanke på att djuren är hårt drabbade av rabies i vissa delar av landet, främst norra delen.
En bra trofé brukar ligga mellan 48 tum till 52 tum. Tjurar från 53 till 55 tum är betydligt svårare att komma åt eller stöta på under jakt. Tjurar från 55 tum till 58 tum är mer sällsynt att man ser eller lyckas fälla under jakt. Man säger att en 60 tum är drömmen. Rekordet för Namibia ligger på 394,4 cm/poäng och om man försöker få fram ett snitt på hornlängd bör det hamna kring 65,5 tum. Vid trofébedömning spelar grovleken på hornen en viktig roll. Ju större grovlek på horn och längd, desto mer poäng vid bedömning.

Stor kudu ca 58″ tum med ett brutet horn i skuggan av ett träd. Under dagens varmaste timmar söker de skugga. De rör sig främst morgon och sen eftermiddag.

Rester av stor kudutjur som vi hittade uppe i bergen när vi letade efter Bergzebra. Foto: Jonas Hellström

Min kudu på dryga 49-51″ tum.  Troligen en silvermedalj.

 Text : Alexandra Hellström

Foto: Alexandra Hellström,Jonas Hellström & Francois Bergh