Min familjs kära och galna medlem fyllde 8 år häromdagen. Det vill säga är 8 år med mycket skratt,svett och tårar. För med wachtelhundar i familjen då händer det saker hela tiden. Hon är en mycket speciell hund. Vi märkte redan som valp att hon skulle bli ett original.

Korall på bild med våra avlidna kleiner münsterländer tikar, på väg mot kameran har vi Fanny som blev 14 år och levde till sommaren 2012.

Korall är en hund som har hunnit med mycket under sina 8 år. Hon har lyckats skapa många gråa hår. När vi skaffade henne så bytte vi hundras ifrån kleiner münsterländer, det var en ras som vi hade haft i över 15 år och som vi även hade haft uppfödning på. Men nu var vi sugna på att skaffa wachtel, då vildsvinen började komma allt mer. Vi trodde de skulle vara två stycken rätt så snarlika hundraser,båda kommer ju ändå ifrån Tyskland. Korall visade oss redan i tidig ålder motsatsen.

När Korall flyttade hem till oss så hade vi höns, ankor och kaniner ute i vilthägnet och trädgården. Ett år senare och de sista hönsen och ankorna blev bortskänkta. Hon har aldrig haft något fel varken på jaktlust eller med energin.

Grävlingar de är nog bland det bästa hon vet att jaga, envisa ståndskall och hon är inte rädd för att gå in i närkamper med dem. Rådjur ligger också henne nära hjärtat, när hon driver rådjur så blir det minsann skall på både in och utandning. Hjort jagar hon med om hon får chansen, men vildsvin har hon blivit försiktigare med att jaga genom åren. Hon har haft en del repor och rispor, så de verkar ha sagt ifrån.

I början trodde vi inte att det skulle gå att ha kvar Korall, då hon började rymma in i hägnet och jaga. Vi visade skarpt att vi inte gillade hennes äventyr. Men den största och viktigaste läxan för Korall var under hennes andra sommar då en hind tyckte att nu får det vara nog. Dovhjortarna hade precis kalvat när Korall rymde in i hägnet, jag upptäckte henne och sprang in efter henne med koppel i ett försök att få stopp på henne. När vi kommer till en del av hägnet kommer det två stycken hindar och ett gäng kalvar ut springande framför oss. Den ena hinden har uppgiften att fly med kalvarna, den andra hinden rusar mot Korall med världens fart och sparkar ner henne till backen. Jag ser chocken i hundens ögon där hon ligger under hinden och får ta emot hennes sparkar. Korall rullar runt och kommer upp på benen igen och börjar rusa mot vår trädgård med hinden inte långt bakom sig. Hon pressar sig under nätet och springer in och sätter sig på trappen vid vår ytterdörr. Några timmar senare går hon till nätet igen och kollar ut över hägnet, men dovhjortarna får se att hon står och spanar. De går fram till nätet och markerar för Korall att här kommer du inte in igen. Det fick henne att sluta att jaga i hägnet.

Apportering i vatten har varit ett bra sätt att få ut hennes energi under varma sommar dagar.

Korall är en rolig hund på många sätt. Hon biter ner skadeskjutna djur men små nyfödda mufflonlamm som vi tar in som på något sätt inte har orken eller kan vara med tackan, de behandlar hon som hon skulle behandla sina egna valpar. Hon tvättar dem och ligger och värmer dem, våra två andra hundar som är hennes döttrar får hålla sig undan när hon är med flasklammen. Så hon har varit till stor hjälp för oss när vi har hittat nedkylda lamm, mufflonfåren lammar en del år så tidigt som i februari.

Hon har sedan dag ett varit en familjehund för oss. Alla har nog haft en dag när de har känt sig trötta på att ha hund, som när man kommer in i köket och det ser ut som en bomb har slagit ner. Jakthundar är ju inte heller ett ideal när det gäller att gå perfekt i koppel. Korall blir lyrisk så fort hon känner doften av vilt att hon tuggar gärna på kopplet några gånger och drar en som man knappt behöver lyfta fötterna själv. Men det jämnar ut sig med hennes personlighet. Hon är en de roligaste och mest personliga hundar som min familj någonsin har haft. Myshund och jaktmaskin, den bästa kombination på hund som finns!

// Alexandra Hellström