När jag första gången skulle iväg till Sydafrika på jakt med min far våren 2011,så kändes som en dröm som var för bra att vara sann. Allt kändes så nytt och spännande. Det var först när jag stod på flygplatsen i Landvetter och var på väg till första flyget som det kändes på riktigt och det var först då som jag fick resfeber.

Jag hade läst på en del om antiloper och landet i sig innan jag skulle åka. Mina klasskompisar hemma höll på att dö av avundsjuka,men de förstod sig inte på hur man kunde åka dit för att jaga. De tyckte att det lät barbariskt och nästan ingen av dem hade någon förståelse alls. Ingen av dem var heller jägare.

När jag höll på och läste på om jakten där nere och de olika djuren som skulle finnas på farmerna där vi skulle bo och jaga, så fastnade jag för en speciell antilop. Antilopen var inget obekant ansikte,jag kände igen det från Windowsbakgrunder,en ensam Oryx som står bland böljande sanddynor.

Min far som bjöd med mig sa att jag inte skulle få skjuta en sådan antilop. Han sa att det endast skulle bli några stycken “billigare antiloper eller vårtsvin”, då han tyckte de var dyra i Sydafrika. Det är rätt så stor skillnad i troféavgift på olika antiloper. Så jag tänkte att jag skulle få drömma vidare.

När vi väl var på plats ute på farmen i Sydafrika så började det roliga. Vi skulle vara där i två veckor. Under kvällarna så satt vi runt eldstaden på campen och pratade mycket om jakt.

Första oryxerna som jag såg i Sydafrika,vi stötte på dem när vi smög efter Vattenbock.

Vi blev snabbt vänner med farmägaren som hette Johan och även med resten av hans familj. Så under sista veckan så fick jag frågan av Johan om vilken antilop som jag helst skulle vilja skjuta. Jag berättade då att jag ville skjuta en oryx,men att jag inte hade pengarna till det. Johan sa då att jag kunde få skjuta en oryx till nedsatt pris på en annan farm,då det gick en gammal och ensam tjur där som hade börjat att bli tunn.

Vi var på den farmen och letade efter tjuren i två dagar. Men lyckades inte ens få se en skymt av den,då menar jag inte ens ett spår. Nu var det inte heller många dagar av resan kvar så det började kännas som att jag inte skulle få chansen att få skjuta min önskade oryx.

Under kvällen på dag två så bestämde vi att vi skulle prova att smyga på oryx på farmen där vi bodde istället.

Så när vi vaknade på dag tre var vi förväntansfulla. Efter en snabb frukost så åkte vi ut och började kolla efter spår. Vi hann inte så långt ut på farmen fören vi skymtade oryxer på långt håll. Jag och Johan tog skjutkäppen och började smyga mot platsen där vi såg gruppen med oryx trava iväg. Min far hängde även med då han ville försöka att filma.

När vi var började närma oss oryxen på två hundra meter,så skymtande vi dem ibland buskar och akacia träd. Så förstod vi att vi skulle behöva krypa på dem för att undvika att bli upptäckta. Var inte världens bästa dag att ha korta shorts kan jag ju säga. Vinden var bra så vi började krypa sakta ibland akacia träden rakt emot dem. Min far och filmkameran fick däremot stanna kvar och vänta.

När vi var ca 100 meter ifrån dem så uppenbarades första riktiga skottchansen. En tjur stod ensam i en glänta bland buskar och träd,de övriga tre oryxerna stod några meter bort. Vi kunde inte resa oss upp, utan vi satte oss på knä. Johan gjorde en diskret gest som betydde att jag skulle lägga bössan emot hans axel. Jag gjorde som jag blev tillsagd och precis när jag osäkrar så klickar säkringen till oväntat högt. Oryxerna tittar fundersamt omkring och travar långsamt framåt ca 100 meter. Johan blänger bak lite surt mot mig,jag känner mig som världens klantarsel. Tung känsla i bröstet men vi hoppas på en ny chans.

Det betyder att vi får fortsätta att krypa eftersom de sprang igenom ett rätt tät buskage av akacia för att sedan stanna på andra sidan för att fortsätta att beta. Så vi kryper emot dem och lyckas krypa oss in på ca 70 meter,då det plötsligt bland ett par buskar uppenbarar sig en ensam oryx. Större delen av kroppen är dold av vegetationen,det enda jag ser är en del av bogen samt hals och huvud. Johan markerar att jag försiktigt ska lägga bössan mot hans axel och osäkra med största försiktighet. Han viskar även “shoot it in the middle of the neck”. Jag känner hur min puls ökar när jag får oryxen i kikarsiktet,jag tar ett djupt andetag och kramar av skottet.

Skottet går och bryter tystnaden. Där jag såg oryxen rusar nu över tio stycken oryxer förbi,tidigare hade vi endast sett fyra stycken med den som jag sköt inräknad. Johan frågar mig om jag missade,då han aldrig hörde träffen i djuret. Jag säger att jag är rätt säker på att det var träff,men blir osäker då han frågar.

Jag får sitta kvar och guida honom fram till skottplatsen ifrån där vi sköt sitter. Det kändes som ett par väldigt långa minuter när han var på väg fram mot skottplatsen. Under tiden så hinner min far komma fram till mig, han var med och smög med oss en stund i början för att försöka få med jakten på film. Han frågar mig hur det har gått med lite orolig ton i rösten för att sedan gå efter Johan för att titta på skottplatsen.

När min far är framme vid Johan så ser jag hur de står och pratar en stund. Sedan kommer Johan tyst gående emot mig utan att röra en min,för att sedan någon meter ifrån mig utbrista med ett stort leende “Alex! You got the oryx! och sedan krama om mig.

Jag känner hur en lättnad lyfter ifrån mina axlar. När jag var väl framme vid oryxen så kände jag världens kick.Äntligen så hade jag fått min oryx! Det var en vacker ko med långa ståtliga horn som hade fallit ihop i skottet.Jag var så överväldigad att jag då för stunden var få ordig. Det mesta jag fick ur mig var mest “yeah” gällande alla frågor om jakten när övriga gänget kom med jaktbilen för att hämta upp den.

Senare när vi var hemma på campen för lunch så var det dags att rengöra knäna. De var fulla av acasia taggar,det var inte så skönt då adrenalinet hade lagt sig.

Idag så hänger oryxen och de andra antiloper ifrån resan som ett vackert minne på min trofévägg. Många fina minnen samlade och det är de första jag ser när jag vaknar på morgonen!

// Alexandra Hellström