Somriga Mufflonfår

Nu är det den bästa årstiden att vara hägnägare! Vackert väder,gott om gräs för djuren och det sprudlar av liv! Det föds nya dovhjortskalvar för vardag som går. Det är rent av en härlig årstid på många sätt och vis.

Image

 Årets tre stycken flasklamm,tacklamm som är födda i februari. Utan flaska sedan 1 månad.

Djuren går just nu i många olika grupper, både dovhjortarna samt mufflonfåren har delat upp sig. Handjuren är trötta på hindar och tackorna samt deras små, så de går i herrklubbar lite här och var i hägnet. Mufflonfåren har däremot varit uppdelade sedan i vintras, vi har dem i två olika gäng. I en del av hägnet har vi bara mufflonfår just nu, tackor och lamm samt ett litet gäng med baggar. 

Image

 Ung och lovande bagge på 1 år som går med tackorna.Blivande avelsbagge.

Vi köpte förra året in nya baggar för att tillföra nytt blod så de får gå med tackorna samt med en del av våra bästa baggar, baggarna är allt ifrån lamm som är födda i år samt baggar upp till 6 år. 

Image

 En av de nyinköpta baggarna tillsammans med våra tackor,baggen är 1 år. 

Image

 En av de finaste avelsbaggarna vi har fått fram, var i avel tills han var 9 år.

Många av mufflonfåren påminner om rådjur nu i sommarpälsen,de går väldigt mot rött men vi har även en del mörkare mufflonfår som går i mer mörkbruna toner både i sommar- och vinterpälsen. Baggarna ser som mäktigast ut nu med den korta sommarpälsen. 

Image

 Sommarpälsen på en 1 årig bagge. Ser mycket lovande ut i färgen, då den ger ett brokigt intryck. Image

Porträtt på samma bagge som förra bilden. Baggarna växer mycket fort upp till två års ålder, baggarna brukar vara runt 60 cm som två åringar. Rekordet hos 2½ åriga baggar hos är 76 cm. 

Andra delen av hägnet har vi bara baggar samt dovhjortar tillsammans. Så eftersom hindarna kalvar nu så är det svårt att smyga runt och fotografera baggarna för tillfället. Så det kommer mer mufflonbilder vid annat tillfälle!

// Alexandra Hellström 

 

Advertisements

Jaktmaskinen 8 år

Min familjs kära och galna medlem fyllde 8 år häromdagen. Det vill säga är 8 år med mycket skratt,svett och tårar. För med wachtelhundar i familjen då händer det saker hela tiden. Hon är en mycket speciell hund. Vi märkte redan som valp att hon skulle bli ett original.

Image

Korall på bild med våra avlidna kleiner münsterländer tikar, på väg mot kameran har vi Fanny som blev 14 år och levde till sommaren 2012.

Korall är en hund som har hunnit med mycket under sina 8 år. Hon har lyckats skapa många gråa hår. När vi skaffade henne så bytte vi hundras ifrån kleiner münsterländer, det var en ras som vi hade haft i över 15 år och som vi även hade haft uppfödning på. Men nu var vi sugna på att skaffa wachtel, då vildsvinen började komma allt mer. Vi trodde de skulle vara två stycken rätt så snarlika hundraser,båda kommer ju ändå ifrån Tyskland. Korall visade oss redan i tidig ålder motsatsen.

Image

När Korall flyttade hem till oss så hade vi höns, ankor och kaniner ute i vilthägnet och trädgården. Ett år senare och de sista hönsen och ankorna blev bortskänkta. Hon har aldrig haft något fel varken på jaktlust eller med energin.

Grävlingar de är nog bland det bästa hon vet att jaga, envisa ståndskall och hon är inte rädd för att gå in i närkamper med dem. Rådjur ligger också henne nära hjärtat, när hon driver rådjur så blir det minsann skall på både in och utandning. Hjort jagar hon med om hon får chansen, men vildsvin har hon blivit försiktigare med att jaga genom åren. Hon har haft en del repor och rispor, så de verkar ha sagt ifrån.

I början trodde vi inte att det skulle gå att ha kvar Korall, då hon började rymma in i hägnet och jaga. Vi visade skarpt att vi inte gillade hennes äventyr. Men den största och viktigaste läxan för Korall var under hennes andra sommar då en hind tyckte att nu får det vara nog. Dovhjortarna hade precis kalvat när Korall rymde in i hägnet, jag upptäckte henne och sprang in efter henne med koppel i ett försök att få stopp på henne. När vi kommer till en del av hägnet kommer det två stycken hindar och ett gäng kalvar ut springande framför oss. Den ena hinden har uppgiften att fly med kalvarna, den andra hinden rusar mot Korall med världens fart och sparkar ner henne till backen. Jag ser chocken i hundens ögon där hon ligger under hinden och får ta emot hennes sparkar. Korall rullar runt och kommer upp på benen igen och börjar rusa mot vår trädgård med hinden inte långt bakom sig. Hon pressar sig under nätet och springer in och sätter sig på trappen vid vår ytterdörr. Några timmar senare går hon till nätet igen och kollar ut över hägnet, men dovhjortarna får se att hon står och spanar. De går fram till nätet och markerar för Korall att här kommer du inte in igen. Det fick henne att sluta att jaga i hägnet.

Image

Apportering i vatten har varit ett bra sätt att få ut hennes energi under varma sommar dagar.

Korall är en rolig hund på många sätt. Hon biter ner skadeskjutna djur men små nyfödda mufflonlamm som vi tar in som på något sätt inte har orken eller kan vara med tackan, de behandlar hon som hon skulle behandla sina egna valpar. Hon tvättar dem och ligger och värmer dem, våra två andra hundar som är hennes döttrar får hålla sig undan när hon är med flasklammen. Så hon har varit till stor hjälp för oss när vi har hittat nedkylda lamm, mufflonfåren lammar en del år så tidigt som i februari.

Image

Hon har sedan dag ett varit en familjehund för oss. Alla har nog haft en dag när de har känt sig trötta på att ha hund, som när man kommer in i köket och det ser ut som en bomb har slagit ner. Jakthundar är ju inte heller ett ideal när det gäller att gå perfekt i koppel. Korall blir lyrisk så fort hon känner doften av vilt att hon tuggar gärna på kopplet några gånger och drar en som man knappt behöver lyfta fötterna själv. Men det jämnar ut sig med hennes personlighet. Hon är en de roligaste och mest personliga hundar som min familj någonsin har haft. Myshund och jaktmaskin, den bästa kombination på hund som finns!

// Alexandra Hellström

Varför jakten betyder så mycket för mig

Sedan jag var med min far ut i skogen på bockjakt för första gången som en liten tjej på fyra år, så har mitt intresse för djur och natur bara vuxit genom åren. Den där kvällen när vi satt ute och jagade bock i augusti är mitt första jaktminne. Jag minns att min far lyckades skjuta en bock och medans han gick ut i skogen för att hämta in den så fick jag stå ensam kvar och vänta. Jag behövde inte vänta länge i det grå kvällsdiset, men det räckte för att jag gråtande skulle stå och ropa efter min far. Min största rädsla ute i skogen då var räven, jag trodde han gillade små barn.

Allt efter åren gick så hängde jag med min far en hel del på jakt och dess procedurer. Han skolade in mig till att bli jägare, han lärde mig allt ifrån grunden och det var aldrig någon stress utan de fick ta den tid som behövdes.

Jag började även spendera mycket tid ute i vårt hägn redan som barn, där jag observerade och lärde mig mycket om dovhjortarnas och mufflonfårens levnadsvanor. Jag började fotografera djuren i hägnet när jag var omkring nio till tio år gammal. Jag lärde mig snabbt att urskilja individer bland våra djur och jag var den första och fortfarande enda i familjen som kan se skillnad på alla djur (eller i alla fall mufflonfåren, dovhjortarna och framförallt dovhindarna måste jag erkänna är svårare att se skillnad på).

Så det dröjde inte länge tills jag fick börja bestämma över vilka djur som skulle sparas vidare för avel och vilka som skulle skjutas bort för att släppa fram bättre individer. Jag började även vara med och assistera under jakter i hägnet.

När jag var ca tio -elva år så hade intresset av att skjuta något själv stigit enormt. Jag började känna mig mer mogen för att själv hålla i bössan. Så vi började öva skytte med först luftgevär och sen började vi långsamt öka kaliber.

litenalex2

Det första klövviltet som jag sköt var en mufflontacka med horn. Det kändes bra att ha möjlighet att starta i hägn.

Åren efter så började jakten ta upp mer av min tid. Jag började även att uppsiktsjaga med min far. Jag hjälpte till en hel del med skyddsjakt i hägnet på kråkfågel samt sköt en del rävar. Sen så fick jag även vara assistent när man väcktes klockan sju på morgonen av att hundarna hade smitit in under ladugården och hade det roligt med ståndskall på grävlingar.

Mitt jaktintresse har vuxit hela tiden och man kan säga att det ”exploderade” efter min första Sydafrika resa 2011. Jag fick ett helt nytt självförtroende för jakten. Jag och min far var två veckor och jagade, jag själv lyckades att fälla fyra stycken antiloper. Det var ofta snabba och korta chanser där nere, vilket bjöd på svårare skott.

Charmen med jakten är att jag alltid känner mig så nära till naturen, vart jag än befinner mig. Det är en frihet att ha tillgång till en jaktmark och få kunna komma ut i skogen. Jakten har bjudit mig på mycket fina naturupplevelser! Dagarna när man har varit osäker på att gå ut har ofta visat sig bli de mest lyckade, när de har gällt viltobservationer och skottchanser.

Men det är väl det som är det vackra med jakten, man vet aldrig vad som väntar.

// Alexandra Hellström

Att locka dovhjort

Nu kommer flera vrida på sig och tänka att jag är ute och cyklar. Men det finns faktiskt situationer där det kan vara användbart att veta dovhjortens olika lockläten, speciellt hind och kalv.

Dovhjorten är ett riktigt utpräglat flockdjur med en avancerad flocklig rangordning. Ledarhinden är den som har högst statusen i flocken samt hennes tidigare kalvar och årskalv. Ibland på vintern vid foderplatser kan man tydligt se vilka kalvar som har förlorat sina mödrar under den gångna jaktsäsongen. Dessa kalvar befinner sig ofta i utkanten av gruppen och får motta mycket tjuvnyp och mobbning ifrån de andra, speciellt ledarhinden samt övriga äldre hindar i gruppen. Gruppens kalvar brukar inte vissa större besvär över att ha en föräldralös individ. Om man ser dovkalvar som utstår detta så tycker jag att det är en välgärning att skjuta bort dem, utan dess mor så hamnar de efter i tillväxt och de blir mer utsatta eftersom alla grupper där det finns hindar med kalvar så kommer den ha lägst status. De blir oftast nedsatta och har då större chans att drabbas av olika typer av parasiter. Vi har märkt i hägnet att kalvar som föds sent eller förlorar sin moder har det svårare att ta för sig vid maten samt att klara sig under vintern, de lever under fel förutsättningar.

Jag har vid flera tillfällen skjutit dovhjortar som jag har lyckats stoppa tack vare att härma hindens lock. Jag tycker att det har fungerat bäst på ensamma smaldjur, spetsar samt kalvar. De är de mest kontaktsökande och kan under flera gånger stanna upp och lyssna samt se sig omkring för att försöka lokalisera vart ljudet kommer ifrån,de vill verkligen vara i en flock. Äldre hindar är mycket mer på sin vakt, om de får se en när man lockar och de redan är stressade av en hund så brukar de inte stanna. De kan stanna efter en stund, men inte ute i det öppna utan de står gärna i skydd av träd och buskage. Grupper av dov brukar känna sig tryggare att locka på, de stannar gärna och kollar läget.

Image

Nu i juni månad när dovhjorten kalvar så kan det vara väldigt roligt att testa att locka efter dovhjortskalvar, speciellt om man är intresserad av att få söta och roliga bilder. Jag har testat detta på både vilda samt hägnade kalvar med lika bra resultat, när jag lockat i vårt hägn har jag ibland fått in dem på ca fem meter. Vilda dovkalvar brukar vara lite mer försiktiga, men de kan mycket väl komma in på 10-15 meter.

Image

Exempel på situationer som jag och min far har lyckats med att härma dovhjortars olika lock

  1. Förra året i oktober så var jag och min far ute på jakt. Han gick som hundförare med vår hund Mini, en wachtel/gråhund. Hunden tar upp en kalv inne i såten ca 80 meter bort, han ser hur hunden och kalven drar iväg bort ifrån honom. Sedan 30 sekunder senare kommer det en ensam hind och travar på samma löp som hunden och kalven, hinden söker efter sin kalv. Ett par kalvpip och hinden tvärvänder då på ca 80 meters håll och travar rakt emot honom, för att sedan ca 20 meter ifrån honom stanna och titta. Hinden upptäcker då honom eftersom han står öppet. Hon kastar då och sticker iväg.
  2. En gång när jag var på jakt med JAQT så var det en jakt med drivande hundar och vi skulle jaga dovhjort. När jag sitter på pass så hör jag att taxen som driver inne i såten är på väg mot mitt håll. Sedan kommer en mycket uppjagad smalhind i högfart in på mitt pass. Jag börjar locka och hon stannar upp bakom ett par buskar, jag ser endast hennes huvud som spanar nyfiket omkring. Då hon inte har upptäckt mig så börjar hon trava långsamt igen. Jag testar att locka igen eftersom jag aldrig fick skottchans första gången. Hon stannar då upp med bredsida i en öppning och kollar åt mitt håll. Jag får in ett skott på henne och hon springer ca 30 meter. Några minuter senare kommer en överlycklig tax som ruskar om sitt byte.

Image

För mig som har svårt att vissla så är locka oslagbart!

En vissling stannar ofta upp djuret, men det brukar inte ofta få dem att vända sig om och springa rakt emot en. Men ett par väl valda kalvpip eller hindlock får dem inte bara att stanna, utan de kan nyfiket och kontaktsökande springa rakt emot dig eller stanna och vända sig om för att se vad som händer!

// Alexandra Hellström

Drömantilopen

När jag första gången skulle iväg till Sydafrika på jakt med min far våren 2011,så kändes som en dröm som var för bra att vara sann. Allt kändes så nytt och spännande. Det var först när jag stod på flygplatsen i Landvetter och var på väg till första flyget som det kändes på riktigt och det var först då som jag fick resfeber.

Jag hade läst på en del om antiloper och landet i sig innan jag skulle åka. Mina klasskompisar hemma höll på att dö av avundsjuka,men de förstod sig inte på hur man kunde åka dit för att jaga. De tyckte att det lät barbariskt och nästan ingen av dem hade någon förståelse alls. Ingen av dem var heller jägare.

När jag höll på och läste på om jakten där nere och de olika djuren som skulle finnas på farmerna där vi skulle bo och jaga, så fastnade jag för en speciell antilop. Antilopen var inget obekant ansikte,jag kände igen det från Windowsbakgrunder,en ensam Oryx som står bland böljande sanddynor.

Image

Min far som bjöd med mig sa att jag inte skulle få skjuta en sådan antilop. Han sa att det endast skulle bli några stycken “billigare antiloper eller vårtsvin”, då han tyckte de var dyra i Sydafrika. Det är rätt så stor skillnad i troféavgift på olika antiloper. Så jag tänkte att jag skulle få drömma vidare.

När vi väl var på plats ute på farmen i Sydafrika så började det roliga. Vi skulle vara där i två veckor. Under kvällarna så satt vi runt eldstaden på campen och pratade mycket om jakt.

Image

Första oryxerna som jag såg i Sydafrika,vi stötte på dem när vi smög efter Vattenbock.

Vi blev snabbt vänner med farmägaren som hette Johan och även med resten av hans familj. Så under sista veckan så fick jag frågan av Johan om vilken antilop som jag helst skulle vilja skjuta. Jag berättade då att jag ville skjuta en oryx,men att jag inte hade pengarna till det. Johan sa då att jag kunde få skjuta en oryx till nedsatt pris på en annan farm,då det gick en gammal och ensam tjur där som hade börjat att bli tunn.

Vi var på den farmen och letade efter tjuren i två dagar. Men lyckades inte ens få se en skymt av den,då menar jag inte ens ett spår. Nu var det inte heller många dagar av resan kvar så det började kännas som att jag inte skulle få chansen att få skjuta min önskade oryx.

Under kvällen på dag två så bestämde vi att vi skulle prova att smyga på oryx på farmen där vi bodde istället.

Så när vi vaknade på dag tre var vi förväntansfulla. Efter en snabb frukost så åkte vi ut och började kolla efter spår. Vi hann inte så långt ut på farmen fören vi skymtade oryxer på långt håll. Jag och Johan tog skjutkäppen och började smyga mot platsen där vi såg gruppen med oryx trava iväg. Min far hängde även med då han ville försöka att filma.

När vi var började närma oss oryxen på två hundra meter,så skymtande vi dem ibland buskar och akacia träd. Så förstod vi att vi skulle behöva krypa på dem för att undvika att bli upptäckta. Var inte världens bästa dag att ha korta shorts kan jag ju säga. Vinden var bra så vi började krypa sakta ibland akacia träden rakt emot dem. Min far och filmkameran fick däremot stanna kvar och vänta.

När vi var ca 100 meter ifrån dem så uppenbarades första riktiga skottchansen. En tjur stod ensam i en glänta bland buskar och träd,de övriga tre oryxerna stod några meter bort. Vi kunde inte resa oss upp, utan vi satte oss på knä. Johan gjorde en diskret gest som betydde att jag skulle lägga bössan emot hans axel. Jag gjorde som jag blev tillsagd och precis när jag osäkrar så klickar säkringen till oväntat högt. Oryxerna tittar fundersamt omkring och travar långsamt framåt ca 100 meter. Johan blänger bak lite surt mot mig,jag känner mig som världens klantarsel. Tung känsla i bröstet men vi hoppas på en ny chans.

Det betyder att vi får fortsätta att krypa eftersom de sprang igenom ett rätt tät buskage av akacia för att sedan stanna på andra sidan för att fortsätta att beta. Så vi kryper emot dem och lyckas krypa oss in på ca 70 meter,då det plötsligt bland ett par buskar uppenbarar sig en ensam oryx. Större delen av kroppen är dold av vegetationen,det enda jag ser är en del av bogen samt hals och huvud. Johan markerar att jag försiktigt ska lägga bössan mot hans axel och osäkra med största försiktighet. Han viskar även “shoot it in the middle of the neck”. Jag känner hur min puls ökar när jag får oryxen i kikarsiktet,jag tar ett djupt andetag och kramar av skottet.

Skottet går och bryter tystnaden. Där jag såg oryxen rusar nu över tio stycken oryxer förbi,tidigare hade vi endast sett fyra stycken med den som jag sköt inräknad. Johan frågar mig om jag missade,då han aldrig hörde träffen i djuret. Jag säger att jag är rätt säker på att det var träff,men blir osäker då han frågar.

Jag får sitta kvar och guida honom fram till skottplatsen ifrån där vi sköt sitter. Det kändes som ett par väldigt långa minuter när han var på väg fram mot skottplatsen. Under tiden så hinner min far komma fram till mig, han var med och smög med oss en stund i början för att försöka få med jakten på film. Han frågar mig hur det har gått med lite orolig ton i rösten för att sedan gå efter Johan för att titta på skottplatsen.

När min far är framme vid Johan så ser jag hur de står och pratar en stund. Sedan kommer Johan tyst gående emot mig utan att röra en min,för att sedan någon meter ifrån mig utbrista med ett stort leende “Alex! You got the oryx! och sedan krama om mig.

Image

Image

Jag känner hur en lättnad lyfter ifrån mina axlar. När jag var väl framme vid oryxen så kände jag världens kick.Äntligen så hade jag fått min oryx! Det var en vacker ko med långa ståtliga horn som hade fallit ihop i skottet.Jag var så överväldigad att jag då för stunden var få ordig. Det mesta jag fick ur mig var mest “yeah” gällande alla frågor om jakten när övriga gänget kom med jaktbilen för att hämta upp den.

Image

Senare när vi var hemma på campen för lunch så var det dags att rengöra knäna. De var fulla av acasia taggar,det var inte så skönt då adrenalinet hade lagt sig.

Idag så hänger oryxen och de andra antiloper ifrån resan som ett vackert minne på min trofévägg. Många fina minnen samlade och det är de första jag ser när jag vaknar på morgonen!

// Alexandra Hellström

Bildspecial Kruger National Park, Sydafrika 2013

De senaste dagarna har jag legat hemma däckad i feber,så det har minst sagt blivit mycket vila och tv-tittande. En hel del tv-serie och filmer om just ämnet Afrika.

Under min senaste resa så kombinerade jag och min far att både jaga samt att vi skulle åka till Kruger National Park på fotosafari. Jag saknade efter första resan att vi inte hade varit till en nationalpark. När man är ute och smyger i bushen på jakt så är det oftast inte så passande att börja vifta med en kamera..speciellt om det är djur som man är ute efter att skjuta.

Men i år fick jag min vilja igenom! Vi spenderade två nätter inne på två olika camper i Kruger Parken,så det blev många spännande fototillfällen!

ImageImageImageImageImage

Här är ett urval av bilder,jag sparar bilderna på djuren ur “the big five” till ett annat tillfälle 😉

// Alexandra Hellström

Den så kallade “dösäsongen”

Den här tiden på året är det många jägare som inte är särskilt aktiva. Vilket är konstigt. För faktum är att det är nu under ” den lugna perioden” som man som jägare har chansen att kunna påverka förutsättningarna inför den kommande jaktsäsongen. Problemet i många jaktlag är att intresset att delta är betydligt större den första oktober än en söndag i juni.

Jag tycker att den ultimata jaktupplevelsen är när man känner helheten. Att ha varit delaktig i allt från viltvård och planering tills att köttet ligger på tallriken. Listan på lågsäsongsaktiviteter kan göras lång. Här är det som jag prioriterar främst.

  • Hundträning. Jaktsäsongen är för kort för att ha en hund som inte orkar prestera maximalt från början.
  • Skytte. Att övningsskjuta mycket och känna sig bekväm med sitt vapen.
  • Viltvård. Saltstenar ska ut. Viltåkrar ska fixas och sticklingar ska sättas. Vinterns foderplatser ska städas mm..
  • Inventering. Vår- och sommarkvällar är fina tillfällen för viltspaningsrundor, som ofta resulterar i många viltobs.
  • Planering. Passen ska ses över, torn ska flyttas eller byggas nya. För att senare, under sensommaren röjas.

Om man inte har hälsa, ork eller tid att tex bygga torn? Ja, då är det dags att få in föryngring i jaktlaget. Många ungdomar som är jaktintresserade saknar jaktmark. Dom har dessutom ofta både ivern och kroppen för att arbeta. Medans dom äldre, med sin erfarenhet, mer än gärna tar på sig rollen som arbetsfördelare.

ImageImage

Och kom ihåg – Små insatser är bättre än inga alls!

// Erik Rumler